Bente Kaj H

I dagarna visar SVT två mycket intressanta programserier om kvinnohistoria för hundra år sedan. De är tredje säsongens serie om tre program med   Fröken Frimas krig   och en dokumentär i två delar om   Kvinnorna på fröken Frimas tid . Allt ligger ute på SVT play, även om alla programmen inte visats ännu. Men jag har sett dem. Häromdagen satt jag och såg dem i ett streck och blev fullkomligt marinerad av kvinnohistoria från förra sekelskiftet. I dokumentären intervjuas kvinnohistoriker och anhöriga till de stridbara kvinnorna och det hela är mycket intressant. Fast egentligen är begreppen kvinnohistoria och historia lite som med begreppen kvinnliga fotbollsspelare och fotbollsspelare. Kvinno- innebär en avvikelse från det normala, från normen, eller ett sidospår, alltså något vid sidan om huvudfåran. Men kvinnohistoria är inget annat än allas vår gemensamma historia, dock med särskild lupp på den halvan av befolkningen som liksom inte hade en egen röst på den tiden och som då ansågs var

När jag berättade om ett av mina nya projekt, det om   Att vara del i en rörelse , utbrast en vän - Herre gud vad du är kreativ. Jag kan riktigt se bulorna poppa ut ur din hjärna. Tar de aldrig slut? Det ligger kanske något lite i det. Min nya digitala plattform verkar utgöra en mylla där olika kreativa plantor kan få blomma ut. Den har blivit en plats där jag kan kanalisera kreativiteten. Jag har liksom bäddat för att kreativiteten ska kunna blomma ut. Mycket tillfredställande. För en tid sedan tänkte jag att jag ska intervjua folk jag är nyfiken på. Nu tycks det mig landa i teman där jag vill intervjua personer med specifika erfarenheter jag är nyfiken på. Det är viss skillnad i detta, eller om man vill se det med metaforer, det ena är fröet till en ny blomma, kanske en hel rabatt. Iden om Att vara del i en rörelse är exempel på detta. Igår poppade nästa projektidé fram. Jag har länge grunnat på vad jag vill göra av erfarenheten av att följa min svårt hjärnskadade mamma till dödens v

Häromdagen tecknade jag en bakgrund till projektet   Att vara del i en rörelse   och skrev om min lärare i svenska, Karin Westman Berg. Efter att ha skrivit den bloggen blev jag mer nyfiken på henne och har läst lite på nätet. Inser att jag hade en väldans tur att min familj flyttade till Härnösand sommaren 1966 och att jag började gymnasiet just det sista året hon var svenskalärare där. Jag blir aningen starstrucked när jag läser om henne, hon är ju en kvinnorörelsens gigant med stor indirekt påverkan på samhällsutvecklingen. Det första Könsrollsseminariet som hon ledde i Uppsala 1967-68 kom att bli mycket betydelsefullt.  Så här säger  Wikipedia  om henne.  Karin Westman Berg   Bilden är hämtad från UNT Karin Birgitta Westman Berg, född  17 juni   1914  i  Uppsala , död  16 oktober   1997  i Uppsala, var en svensk  litteraturvetare . Hon var dotter till  Knut B. Westman . Westman Berg blev  filosofie magister  vid  Uppsala universitet  1941,  filosofie licentiat  1957,  filosofie dok

Medierna duggar nyheter om invandringens konsekvenser för både individ, hjälpande organisationer och nation. Just nu läser jag (lyssnar) Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Morgonens nyheter handlar om en pakistanier som kört lastbil in i en julmarknad i Berlin med minst 12 döda och ett 50-tal skadade. Terrorattack misstänks. Jag kommer att tänka på de jag känner som invandrade för länge sedan. Alltihop får mig att förnimma den vanmakt som många nog känner över att ha räddats från ett inferno och hamnat i en situation där de inte vill annat vilja slå sig till ro, arbeta och göra rätt för sig men där byråkratins kvarnar och befolkningens rädsla för "de nya" lägger en seg matta över allt. Det måste innebära en multivanmakt som för vissa är outhärdlig och där de gör vad som helst för att få mening med sitt liv.  Det här är självklarheter, inget nytänkande över huvud taget. För mig är skillnaden att jag just nu KÄNNER mer än normalt. Det ger en kvävande va

Härom dagen träffade jag Irene Jansson som tillhörde kvinnorörelsens fotfolk på den tiden runt millennieskiftet då jag själv var höggradigt engagerad. Irene drev ett riksomfattande projekt för att stötta kvinnliga innovatörer. Hennes berättelse rörde vid något i mitt inre och som jag nu tänker kanalisera till ett antal berättelser om och från kvinnorörelsens fotfolk.  Efter nyår tänker jag starta intervjuandet. Läs mer om mitt projekt  Att vara del i en rörelse .   Vill du berätta?  Är du en del av kvinnorörelsens fotfolk med ett engagemang som blommade ut före och under tiden för millennieskiftet?  Jag är intresserad av din väg dit, din drivkraft, dina förebilder och dina erfarenheter. Kanske passar berättelsen att återberättas här - under förutsättning att båda vill.  

Introduktion till en bloggserie om kvinnorörelsens fotfolk före och runt millennieskiftet utifrån min egen position i livets hologram. Först en bakgrund, min egen uppväxt i korta drag. Jag är uppväxt i en kärnfamilj med mamma pappa och jag själv som enda barnet. Åtminstone trodde jag att det var så. Det fanns en halvbror, visade det sig senare i livet. Mamma var utbildad sjuksköterska verksam som servande hemmafru, kraftfullt missbelåten med sin roll i livet. Pappa var ensamarbetande distriktsveterinär. Han såg sig själv som familjens naturliga överhuvud och var en patriark av den gamla sorten. Jag själv var en spröd kreativ och duktig flicka med ett starkt inre rättspatos. Denna svaga strimma av inre styrka har vuxit på sig till ett robust närmast orubbligt fundament i min nuvarande personlighet. Men växandet har kostat på. Mina föräldrar hade förhoppningar kring mig. Mamma ville att jag skulle ta upp kvinnokampen. Inte för att hon sade det eller gav mig några verktyg, men det var änd

Igår var det Nobeldagen. En av fjolårets pristagare i ekonomi Angus Deaton intervjuades efter banketten och han menade att hela grejen är spektakulär och pekade på att svenska folket enas bakom Nobelfestligheterna som är världens största akademiska fest till bildningens och vältalighetens ära. Barn och ungdomar i skola och förskola gör sina egna nobelfester, många av oss klär upp oss och äter nobelgott framför TVn etc. Stora fester ute i världen är förbehållna sport- och kändiskultur. Nobelfesten är därför unik i ett globalt perspektiv. Ja, så kan man se det. Sett med sådana perspektiverande ögon tycker även jag att Nobelfesten är häftig. Må vara att den är lite stel och pompös och på plats inte för vem som helst. Men alltså också spektakulärt världsunik.

Min erfarenhet av mentorskap härrör sig från ledarutveckling med mentorstöd där matchningen görs individuellt utifrån adeptens behov. I den introducerande bloggen   Mentorskap  tecknar jag en bredare bild av användningen av mentorskap och mentorer än vad jag själv har erfarenhet av. Här utgår jag från mina egna erfarenheter.  Enligt min definition av mentorskap gör mentorn en ideell insats upa, utan personligt ansvar, som ett icke arvoderat hedersuppdrag. Mentorn är ett stöd, vilket också en chef, styrelseledamot, fackexpert eller terapeut är. Det finns likheter mellan rollerna men också viktiga skillnader. Främst handlar skillnaderna om ansvar och befogenheter. Mentorn har inget annat ansvar och inga andra befogenheter än att vara ett bra stöd och bollplank. Punkt. Varje överträdelse eller begäran om överträdelse är ett brott mot mentorskapets idé och arena. Det begränsade ansvaret och befogenheterna ger själva ramen för mentorskap. Ramen för mentorskap väcker frågor   Kan vem som hel

Mentorskapsmingel är ett fenomen som gör mig mest bara blir förvirrad. Det sägs handla om mentorskap, men för mig tycks något annat vara i fokus. Kanske handlar det om offentlighet, om att synas i rätt sammanhang, tycka rätt och se bra ut, söka och hitta befordringsvägar, karrärvägar etc. Gemensamt är att det handlar om yta, om att synas och märkas i rätt sammanhang för att uppnå gudvetvad. Det är något jag helt enkelt inte förstår mig på, vilket jag erkänner rakt av. För jag förstår faktiskt att det är något jag inte förstår. Nu ger jag mig in i förvirringen. Mentor- och adeptsamlingar med mingel och namnkunniga föreläsare är ett exempel på ett sådant förvirrande fenomen. Eller än värre, att gå ut med ett mentor-adept-gäng och ta några öl på krogen. Där är det underförstått viktigt att klä sig rätt, att tycka rätt, vara framgångsrik och synas med rätt personer. I min värld har det ingenting med kvalitativt mentorskap att göra. Det är möjligt att det fyller sin funktion av att lättare

Jag har ett jobb som ibland, nu till exempel, medger reflektionstid. Jag sitter på jobbet och tänker. På FaceBook läser jag Dagens inspirationstips: Vad blev du glad över idag? Såna tips gör mig inte glad. Det får mig att tänka på min sedan länge utvecklade aversion mot positivt tänkande. Jag blir mest bara irriterad över dessa klämkäcka tips. Och trött. Nu ska jag tänkta till lite och försöka förstå varför. Det är som om de positivt tänkande tipsen kommer ur en föreställning om att jag är en person med trista tråkiga tankar och nu ska jag få känna på hur fint det kan vara att tänka positivt och vara glad. jag lever mitt grå liv där det varken finns glädje eller sorg. Och framför allt inte existentiella grubblerier. Allt ska bli bättre med att tänka positivt, tänka på hur glad och tacksam jag är, kärlek, kärlek, kärlek. (Fnys) sorg, ångest och förtvivlan får liksom inte finnas i denna tacksamma glädjefyllda värld. ett specifikt inspirationstips passar alla Det kan vara ett slag i ansik