Bente Kaj H

Senaste tidens dikeskörning i skrivprojektet  Signes medicin  har lärt mig en del.  Efter någon dags rannsakan vet jag jag inte längre hur jag kunde tro att en sakkunnig kunde komma in i projektets slutskede och ”bara kolla igenom lite”. Jag behöver tillgång till fackkunskap tidigt i processen I en verklighetsbaserad berättelse är det inte bara bygget av själva storyn, utseendet/intrycket, pappers- eller e-bokform och lanseringssättet som måste finnas på plats för att projektet ska ha en stabil grund. Fackkunskapen, i mitt fall barn- eller infektionsläkare, måste också in tidigt och dessutom kontinuerligt för att säkra att storyn hänger ihop på ett trovärdigt sätt. Det gäller att vara noga med detaljerna Det visade sig efter samtal med min dotter Tuva, Signes mamma, som var med på sjukhuset när Signe fick kåvepenin utskrivet, att hon nog inte hade neuroborrelit, som jag trott hela tiden. Dagen efter läkarbesöket hade Signe en röd ring på benet. Hon hade alltså hudborrelia, vilket hon f

Det som nu har hänt finner jag intressant ur ett författarperspektiv. På senare tid har jag fått fart på skrivprojektet  Signes medicin . I helgen lyckades jag få till en lugn stund då tvillingarna var motiverade att illustrera mera. Jag hade laddat med bra svärtande pennor och styvt papper och hade manuset i högsta hugg när jag beställde den ena illustrationen efter den andra. Det gick undan och på kort tid hade jag en stor hög nya illustrationer. Signes medicin  består av två fristående delar. Den första delen är den verklighetsbaserade berättelsen om hur Signe, snart 5 år, blir sjuk, hamnar hos en doktor på sjukhus, befinns ha borrelia, får flytande medicin som ska intas 3 gånger om dagen, hur hon desperat vägrar ta medicinen, men det går till slut och hon blir frisk. Efter pärsen har hon lärt sig en hel del, som hon berättar för kunskapstörstande barn och vuxna i den andra delen,  Signes borreliaskola . Jag har jobbat med berättelsen i en wordfil med bilderna inlagda så layoutlikt

I min egen ankdamm händer det riktigt roliga saker. Det kreativa flerdimensionella pussel jag hållit på med så länge håller på att bli klart. Pusselbitarna handlar inte bara om vad jag skriver och vill ge ut utan också hur de ska illustreras och hur jag ska ge ut. Jag har läst  Tina Backs bok Skapa en e-bok med Jutoh  från pärm till pärm och kommit fram till att det här bör jag klara.  Utgivning Jag tänker på egenutgivning av böcker. Det är helt uteslutet att ha ännu fler böcker liggande i mina källarförråd. Jag har inre motstånd att knacka dörr till förlag och bli refuserad. Den där refuserande kvalitén vill jag helt enkelt inte ha i mitt liv. Inte nu i alla fall. Vill inte stångas i motvind, hellre vara i flow med den lilla vind som fläktar. Efter att e-bokutgivningens möjligheter sjunkit in ett tag, blev det uppenbart att jag ska ge ut i eget förlag och att det då får vara e-böcker.  Illustrationer Mina barnboksprojekt har också suttit fast i att jag inte löst frågan med illustratio

  Sedan jag skrev igår om Svenska Akademin har följande hänt: Ständige sekreteraren Sara Danius är ombedd att lämna posten, hon följer den kvarvarande akademins vilja och väljer att också lämna sin stol nr 7, med omedelbar verkan. Ledamoten Katarina Frostenson har lämnat besked om att hon avstår från uppdrag i akademin och med mycket små bokstäver, hon sitter kvar på sin stol och hur länge hon inte arbetar i akademin är oklart. Nu på morgonen meddelar Klas Östergren att han lämnar sin stol efter att tidigare meddelat att han avstår från arbetsuppgifterna. Jag tappade hakan i morse då jag tittade på Nyhetsmorgon. En journalist frågade en kommentator om det finns genusperspektiv att lägga på det som sker. Och hakan fastnade då hen duckade och sa att det får vi väl se vad forskarna kommer att säga. Alltså. Vi har en manlig kulturprofil som sexuellt trakasserat många kulturkvinnor under lång tid och som med sin verksamhet har förgreningar djupt in i Svenska Akademin och vi har en kvinnlig

I dagarna är det våldsamt turbulent kring Svenska Akademin. En katalysator var meeto-rörelsen då vittnen klev fram och berättade att   Jean-Claude Arnault   (Kulturprofilen) tafsat och genomfört sexuella övergrepp på en lång rad unga kulturkvinnor under mycket lång tid. Hans företag har bedrivit förtjänstfull kulturstimulerande verksamhet och åtnjutit bidrag från Akademin, men det har varit si och så med ekonomiredovisningen och akademins lokaler både i Sverige och utomlands har överutnyttjats. Dessutom har han fått kännedom om 7 nobelpristagare i förtid och spridit uppgifterna vidare. (Han förnekar detta.) Nyheten om   Jean-Claude Arnault s sextrakasserier drabbade Svenska Akademin genom att akademiledamoten Katarina Frostensson är gift med   Jean-Claude Arnault   och hälftenägare i företaget. Ett veritabelt smutskastande inbördeskrig har brutit ut bland ledamöterna som tycks instängda i det hus som brinner. Om det hela tänker jag följande. Svenska akademins organisation  är en skapel

Jag går oregelbundet på vattengympa på Vasalundshallen. Där är vi ett tjugotal gråhåriga damer och ett fåtal dito herrar som gympar med entusiastiska ledare. Jag älskar min vattengympa och kroppen mår mycket bra av den. Det händer att jag får återkoppling från någon ledare på mitt gympande. De säger att jag jobbar bra, att jag är duktig. Idag hände det igen. Dessutom var det min favvo-fröken som kom fram till mig efteråt och sa att jag var duktig och jobbade bra.  – Tack. Ja, jag gör så gott jag kan och det gör vi väl alla.  – Ja, sa hon, ni är två tre stycken som jobbar hårdare än alla andra och du är bäst. Jag ser nog. Du måste ha väldigt bra kondition.  – Tack tack, det är inte riktigt så jag ser mig själv, men det var inspirerande att höra, sa jag. Jag förundras över min reaktion. Glädjen uteblev. Den tiden är förbi då jag sökte den typen av bekräftelser, typ du är bäst, du är fantastisk. Nu när jag inte ens behöver höra att jag jobbar kommer bekräftelserna. Jag jobbar ju inte för