Karin Westman Berg

Häromdagen tecknade jag en bakgrund till projektet Att vara del i en rörelse och skrev om min lärare i svenska, Karin Westman Berg. Efter att ha skrivit den bloggen blev jag mer nyfiken på henne och har läst lite på nätet. Inser att jag hade en väldans tur att min familj flyttade till Härnösand sommaren 1966 och att jag började gymnasiet just det sista året hon var svenskalärare där. Jag blir aningen starstrucked när jag läser om henne, hon är ju en kvinnorörelsens gigant med stor indirekt påverkan på samhällsutvecklingen. Det första Könsrollsseminariet som hon ledde i Uppsala 1967-68 kom att bli mycket betydelsefullt. 

Så här säger Wikipedia om henne. 

Karin Westman Berg Bilden är hämtad från UNT

Karin Birgitta Westman Berg, född 17 juni 1914 i Uppsala, död 16 oktober 1997 i Uppsala, var en svensk litteraturvetare. Hon var dotter till Knut B. Westman.

Westman Berg blev filosofie magister vid Uppsala universitet 1941, filosofie licentiat 1957, filosofie doktor 1962 och docent i litteraturhistoria i Uppsala 1965. Hon var läroverks-/gymnasielärare 1943–67 (barnledig 1939–40, 1941–42 och 1945–46), extra universitetslektor 1968–72, innehade en personlig forskartjänst i kvinno- och könsrollsforskning inom litteraturvetenskap vid Uppsala universitet 1977–81 och tilldelades professors namn 1982.

Westman Berg var ledamot av Kvinnolitteraturprojektet vid Uppsala universitet 1978–81. Hon var ledare för könsrollsseminariet i Uppsala 1967–77, kvinnoforskningsseminariet 1975–78 och höll föreläsningar i kvinnoforskning vid Uppsala universitet från 1983.

Det första Könsrollsseminariet som hon ledde 1967-68 kom att bli mycket betydelsefullt. Bland föreläsarna fanns akademiker och författare som Eva Åsbrink, Barbro Alving, Gunnar Qvist, Barbro Backberger och Birgitta Svanberg. Åtta av seminariedeltagarna grundade våren 1968 det feministiska nätverket Grupp 8.

Westman Berg var styrelseledamot i Fredrika-Bremer-förbundet i Luleå 1943–49, i Härnösand 1950–77, ledamot av förbundsstyrelsen 1945–77, tidningen Herthas redaktionskommitté 1959–77, hedersledamot 1977. Hon var ledamot av Svenska PEN-klubben, sällskapet Nya Idun och Provinciaal Utrechts Genootschap van Kunsten en Wetenschappen i Nederländerna. 

För ett år sedan, inför firandet av UNT 125 år, skrev Susanne Sigroth-Lambe följande om Karin: 

Humanisten som blev genusforskare.

Karin Westman Berg protesterade inte bara på Bollhusmötet som ung student, hon grundade också Centrum för genusveteskap i Uppsala.

Det krävs ett alldeles speciellt mod för att förändra inom den traditionstyngda akademikervärlden. När jag läste litteraturvetenskap i början av 1980-talet i Uppsala, fick jag en liten gul pocketbok i min hand, "Textanalys från könsrollssynpunkt". Den blev en riktig ögonöppnare för min del. Redaktör var Karin Westman Berg.

Hennes mod och nytänkande hade märkts redan när hon var ung Uppsalastudent. Hon var den enda kvinnan som talade vid det ökända Bollhusmötet i Uppsala 1939, arrangerat av Uppsala studentkår. En majoritet av studenterna protesterade mot att Sverige skulle ta emot tio tyska, judiska akademikerflyktingar. Men Karin Westman, som hon hette då, talade om att låta humaniteten råda.

Det första av sina många könsrollsseminarier ledde hon 1967-68 i ett studieförbunds källare i Uppsala. Bland föreläsarna fanns personer som Barbro Alving och Barbro Backberger. Åtta av seminariedeltagarna grundade våren 1968 det feministiska nätverket Grupp 8.

Så småningom fick Westman Berg en personlig forskartjänst i kvinno- och könsrollsforskning inom litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och blev professor. I dag hänger hennes porträtt på Centrum för genusvetenskapliga studier och könsrollsforskningen har vidgats till något större, till att vara tvärvetenskaplig genusvetenskap."

Saxar texten om mina egna minnen av Karin från tidigare blogg:

"Hösten 1966 flyttade min familj från Byske i Västerbotten till Härnösand i Västernorrland. Jag träffade min blivande bästa vän Lissen Alm och vi började i det Nya gymnasiet. Gymnasielitteraturen var pinfärsk och hade nätt och jämt lämnat tryckpressarna. Vi fick Karin Westman Berg som lärare i svenska. Karin debatterade på riksnivå gymnasielitteraturen med sina brister på kvinnliga förebilder. Hon pratade om alla dessa unga duktiga flickor som behöver förebilder för sin utveckling. Min nya kamrat Lissen förklarade att Karin pratade om oss. Själv fattade jag just ingenting. 

Jag vill inom parentes berätta två saker om Karin Westman Berg. Under året hon var min lärare i svenska startade vi, några få gymnasieelever tillsammans med Karin, en humanistisk klubb vid namn HumHum. Vi bjöd in kulturpersonligheter på genomresa för bildade kvällssamtal. I efterhand känns det som om HumHum pågick i åratal, men det var bevisligen bara ett år. Ett år som fick stort inflytande på min utveckling till intellektuell, kapabel och nyfiken person som kunde ställa bra frågor. Efter mitt första gymnasieår flyttade Karin till Uppsala och uppehöll ett lektorat i litteraturvetenskap. Där höll hon feministiska litteraturseminarier för kvinnliga studenter som bl a reste med pendeln från Stockholm. Där, på pendeln, pratades studenterna vid och kom senare att bilda Grupp 8. Karin finns avbildad av konstnären Siri Derkert på Östermalmstorgs T-banestation. Nu är parentesen slut."

Om jag själv gräver i mina minnens dunkel så minns jag mest Karins energi. Hon var som en pigg ekorre, entusiastiskt glad och kreativt uppmuntrande. Jag minns också en återkoppling jag fick från henne. Det är nog den mest genomgripande återkoppling jag fått i hela mitt liv. Men det förstod jag inte då, det börjar jag förstå först nu. Det var på en våra HumHum-sammankomster som hon berättade om sin egen forskning på Jonas Love Almqvist. Jag har för mig att hon doktorerade på honom. Jag lyssnade som vanligt och kom att ställa en fråga om Love och hans, och hennes, koppling till Indien. Detaljerna minns jag inte. (Karin hade vistats långa tider i Indien med sin man fiskeriintendenten som på något vis var involverad i indiska fiskeprojekt). Hon svarade på min fråga (jo, det fanns nån koppling) och sen sa hon att det nog var en av de bästa frågorna hon fått av någon studerande någonsin. Då var det förvirrande och nästan lite pinsamt. Efteråt har jag tänkt att jag kanske inte är så dum på att lyssna både på och mellan raderna och förnimma kopplingar mellan samband lite kors- och tvärs. 

Ja, du Karin. Jag är fantastiskt glad över att ha haft turen att ha dig som lärare i ett år på gymnasiet.