Metaforer m att skapa, lägga i frön och låta vissa frön växa

När jag berättade om ett av mina nya projekt, det om Att vara del i en rörelse, utbrast en vän

- Herre gud vad du är kreativ. Jag kan riktigt se bulorna poppa ut ur din hjärna. Tar de aldrig slut?

Det ligger kanske något lite i det. Min nya digitala plattform verkar utgöra en mylla där olika kreativa plantor kan få blomma ut. Den har blivit en plats där jag kan kanalisera kreativiteten. Jag har liksom bäddat för att kreativiteten ska kunna blomma ut. Mycket tillfredställande.

För en tid sedan tänkte jag att jag ska intervjua folk jag är nyfiken på. Nu tycks det mig landa i teman där jag vill intervjua personer med specifika erfarenheter jag är nyfiken på. Det är viss skillnad i detta, eller om man vill se det med metaforer, det ena är fröet till en ny blomma, kanske en hel rabatt. Iden om Att vara del i en rörelse är exempel på detta. Igår poppade nästa projektidé fram.

Jag har länge grunnat på vad jag vill göra av erfarenheten av att följa min svårt hjärnskadade mamma till dödens vila. Jag har åtskilliga dagböcker jag kan dyka ner i för att bättra på minnet. Men det har burit emot. Jag har ömsom tänkt att jag inte vill väcka den svåra till liv helt enkelt för att jag inte mår bra av det och sedan jag lagt till en undran över till vilken nytta. Jag har ifrågasatt det terapeutiska värdet i att dyka in i eländet. Det var nämligen en krävande och svår tid för mig som närmsta anhörig, trots att jag hade omfattande professionellt stöd den tiden. Det är något stumt över erfarenheten. Jag kan inte förklara det bättre. Orden saknas mig, eller sitter långt inne, men förnimmelsen av något stumt svårt finns där.

Vi är många som levt nära en person vars personlighet förändrats, t ex skadats av sjukdom, och där personen i hösta grad är levande och mycket hjälpbehövande samtidigt som personligheten inte längre är kvar. Självklart är det en djupt tragiskt för den sjuke. Men det är inte sjukdomarna i sig som intresserar mig. Det är istället alla vi som i det tysta vikt stora delar av våra liv till en person som i praktiken är levande död. Den upplevelsen går inte av för hackor. 

Igår var jag tentavakt på KTH och där träffade jag en kollega, en man som sedan ca 10 år lever med och vårdar en alzheimersjuk fru. I samtalet med honom föddes nästa projekt, Att leva med en levande död. Jag har bjudit upp till intervju och han var positivt inställd. Än vill jag inte publicera hans namn för jag vill att han ska få betänketid för sin medverkan. Kanske ska jag även ge mig själv lite betänketid. Han är i alla fall mitt i prick för mitt intresse. Jag är intresserad av hans och andras röster från det tysta fotfolket som lever eller levt nära en mer eller mindre levande död. Jag är intresserad av att ge dessa anhöriga en röst. 

Då inställer sig frågan - Varför? Till det har jag inte ett färdigt svar. Bara att det intresserar mig. Kanske är det för att spegla egna erfarenheter i andras och därmed förstå dem bättre. Det motivet är så gott som något. Om jag nu behöver motivera mitt intresse. Vilket jag inte behöver.

Men jag får också någon sorts vittring. Tänk om det går att göra något konstruktivt av våra erfarenheter?