Bente Kaj H

De tysta minuterna duggar tätt dessa dagar. I söndags samlades flera tiotusentals människor på Sergels Torg för att manifestera kärlek och sammanhållning som ett "vapen" mot terrorism.  I måndags, alltså igår, påkallades en nationell tyst minut i hela Sverige. Jag befann mig tillsammans med min brukare i ett rum på en plats norrut och vi hade vår egen tysta minut tillsammans. Utanför stannade en röd buss vid sin hållplats och också den stod blick stilla och overksam i en minut. Kändes lite fint att vi var synkade med den. Modern och barnen i nedanstående berättelse om barns sorgebearbetning är mina nära och kära, alltså dotter och barnbarn. Tvillingarna mötte för första gången begreppet och företeelsen tyst minut i praktiskt utförande. Tyst minut Modern pratar med sina tvillingar på 5,5 år om valda delar av terroristattacken. De höll tillsammans en tyst minut för offren. Det var barnens första tysta minut. Så talade de en stund om när och varför man håller en tyst minut. Barn

Så här dagen efter terrorattentatet känns det mesta av normalitet fel att göra. Eller rätt. Livet behöver få gå vidare och det är viktigt att leva normalt, säger förståsigpåarna. Jag har suttit och bråkat med bilder och länkningar samtidigt som nyheterna mal på om attentatet. Det är för bedrövligt.  Nu tänkte jag föreviga en liten goding som muntrar upp mig. För någon vecka sedan gjorde jag ett test anordnat av Gapminder. Jag hittade möjligheten att testa mig via Twitter, som jag följer ytterst  sporadiskt. Till min förvåning hade jag alla rätt. Igår, strax före attentatet, fick jag ettårigt certifikat i Global fact.  - Lite stolt är jag allt, mitt i bedrövelsen.

Jag sitter som fastnaglad vid TVn som rullar ut samma information om och om igen. Sverige har, förmodligen, drabbats av en terrorattack då en lastbil kidnappades och kördes med hög hastighet på Drottninggatan. Den mejade ner, skadade och dödade flera personer.  Jag skulle varit hos vänner nära Slussen men det har jag sakta men säkert förstått att det helt enkelt inte går för sig. Stockholm city har stängt, all kollektivtrafik står stilla och folk ombeds hålla sig borta från centrum. En talesperson, som jag inte minns vare sig organisationstillhörighet eller namnet på, säger att det vi kan göra just nu är att reflektera över det som skett och vilket samhälle vi vill värna om. Jag har redan börjat förundras över mina reaktioner. Eller brist på reaktioner. Ganska omgående såg jag på någon av mina nyhetsappar att en lastbil kört in på Drottninggatan och kört på folk. Min reaktion var en axelryckning, en galning har kört fel. Oj då. Som om det var en moppe som råkat köra fel.  Så här några

Irene Jansson bläddrar bland pressklipp om det uppmärksammade projektet  Kvinnliga innovatörer i Sverige . Igår träffade jag Irene Jansson, entreprenör och författare till böcker om entreprenörskap och ekonomi. Vi har stött på varandra via FaceBook-gruppen Egenutgivarna. Runt millennieskiftet drev hon projekt för att stimulera kvinnliga innovatörer i Sverige.  Jag bad att få prata med henne för att lära mer om den kvinnorörelse jag själv var med i då, för sisådär 30 år sedan. Samtalet ingår i min plan att samla och förmedla berättelser från kvinnorörelsens fotfolk och eldsjälar, ämbetsmän och politiker etc. Att vara del av en folkrörelse - om kvinnorörelsens fotfolk runt millennieskiftet  är projektets arbetsnamn. Det är i grunden ett reflekterande projekt. Jag tänker mig lägga en mosaik av berättelser för att få  en övergripande förståelse och  där varje intervju blir till en färgrik skärva. Jag vill förstå den rörelse jag var del i, drivkrafterna och vad det ledde till.  För ändamåle