Inte positiv till positivt tänkande

Jag har ett jobb som ibland, nu till exempel, medger reflektionstid. Jag sitter på jobbet och tänker.

På FaceBook läser jag Dagens inspirationstips: Vad blev du glad över idag?

Såna tips gör mig inte glad. Det får mig att tänka på min sedan länge utvecklade aversion mot positivt tänkande. Jag blir mest bara irriterad över dessa klämkäcka tips. Och trött. Nu ska jag tänkta till lite och försöka förstå varför.

Det är som om de positivt tänkande tipsen kommer ur en föreställning om att

• jag är en person med trista tråkiga tankar och nu ska jag få känna på hur fint det kan vara att tänka positivt och vara glad.
• jag lever mitt grå liv där det varken finns glädje eller sorg. Och framför allt inte existentiella grubblerier. Allt ska bli bättre med att tänka positivt, tänka på hur glad och tacksam jag är, kärlek, kärlek, kärlek. (Fnys)
• sorg, ångest och förtvivlan får liksom inte finnas i denna tacksamma glädjefyllda värld.
• ett specifikt inspirationstips passar alla

Det kan vara ett slag i ansiktet att tänka på vad som gör mig glad den dag jag fått ett allvarligt cancerbesked, mist en nära och kär person, när ångesten håller mig i ett gastkramande grepp eller bara när humöret är lågt. Påtvingat positivt tänkande kan vara att få salt i såren.

Låt mig få vara det jag är och hur jag har det. Hur det än är så går det över. Alla tillstånd går över. Ibland är jag otroligt glad, ibland verkligen inte.

Det blir fel när känslor moraliseras som bättre eller sämre. Man ska vara glad, inte ledsen, man ska vara tacksam, inte irriterad, man ska vända andra kinden till hela förbannade tiden.

Jag känner en hel del människor som är extremt bra på positivt tänkande. I mina ögon är de inte trovärdiga, faktiskt. Jag upplever dem som falska.

Det är personer som är sååå tacksamma för att du just gått i konkurs.

En av dem ignorerade diffusa kroppssymptom en längre tid, i mitt tycke var de illavarslande. De skulle behandlas med alternativmedicin och positivt tänkande. Hen for in på sjukhus med en febrig förkylning och dog efter någon dag. Hen hade förnekat ett och annat.

En annan mästare i positivt tänkande träffade en partner och var upp över öronen förälskad, och positiv. Partnern fick en allvarlig sjukdom. Det fanns inte med i den positiva bilden. Fallhöjden blev enorm för den med positivt tänkande, det blev som känslan av att falla fritt.

Så gör de som inte tillåter alla känslor att finnas på lika villkor. Vi depressionister är alltid beredda, liksom. Det blir mer av - Det ante mig. Vi vet att sjukdom, skilsmässor och död är en del av livet – utan undantag. Ur ett existentiellt perspektiv är livets villkor för djävliga helt enkelt. I alla fall för den positivt tänkande.

I arbetslivet är ett militant positivt tänkande rentav farligt. En enögd ledare vill ingen ha.

Det här betyder inte att jag misstror mental träning med positivt tänkande för idrottsmän- och kvinnor som vill nå högt uppsatta mål vid en viss tidpunkt. De har mycket att vinna på att söka styra hjärnan in på positiva målbilder. Men det funkar inte att leva ett helt liv som om vi ska topprestera jämt.

Det betyder heller inte att jag förkastar en och annan översyn över hur jag själv tänker. Att fastna i gnäll och alltärallaandrasfel  eller känsla av att vara hotad är lika stereotypt som att fastna i det positiva. Men det är också väldigt OK att vara ledsen och rädd medan cancerbehandlingen pågår. Att vara förtvivlad över att mista sin kära. Att vara i svarta känslor länge.

Även de går över. Särskilt om de får finnas och blir respekterade, ömsint bemötta.

Låt mig få leva i ett färgrikt känslolandskap där känslor av vitt skild kulör får finnas i den existentiella tillvaron som i grunden har en färgrik känslopalett. Jag tänker i alla fall slå dövörat till även nästa gång jag uppmanas vara glad. Jag avstår från att vara känslomässigt enögd.