Promenad med mitt dåtida jag
Under en promenad i snöglopp mellan Laduviksalen och psykologiska institutionens expedition för att lämna tillbaka tentor f ick jag en intressant fråga av min tentamensvaktskollega. - Arkitekt, är inte det ett fantastiskt jobb? När jag drog på svaret lade hon till - Jag har förmodligen en romantisk syn på jobbet. - Svaret är ur min synvinkel och jag märker att jag kommer att låta negativ när jag nu tänker efter hur det var för mig. Utbildningen var fokuserad på arkitekten som en formgivande artist. Mitt första jobb var på ett regionalt kontor i Härnösand. Av den formgivande rollen fanns ingenting. Där var mer av ingenjörskonst. Inte så konstigt då företaget hade sitt ursprung i ritande av jordbrukets byggnader och som blivit mer urbant inriktade. När jag började var jag den första kvinnliga arkitekten eller ingenjören i kontorets historia. Det var uppdelat mellan vad kvinnor gör, kartritare och maskinskrivare, och vad män gör, tekniska kreatörer som kom in från fältet med dokument som