Att vara del i en rörelse

Introduktion till en bloggserie om kvinnorörelsens fotfolk före och runt millennieskiftet utifrån min egen position i livets hologram.

Först en bakgrund, min egen uppväxt i korta drag. Jag är uppväxt i en kärnfamilj med mamma pappa och jag själv som enda barnet. Åtminstone trodde jag att det var så. Det fanns en halvbror, visade det sig senare i livet. Mamma var utbildad sjuksköterska verksam som servande hemmafru, kraftfullt missbelåten med sin roll i livet. Pappa var ensamarbetande distriktsveterinär. Han såg sig själv som familjens naturliga överhuvud och var en patriark av den gamla sorten. Jag själv var en spröd kreativ och duktig flicka med ett starkt inre rättspatos. Denna svaga strimma av inre styrka har vuxit på sig till ett robust närmast orubbligt fundament i min nuvarande personlighet. Men växandet har kostat på.

Mina föräldrar hade förhoppningar kring mig. Mamma ville att jag skulle ta upp kvinnokampen. Inte för att hon sade det eller gav mig några verktyg, men det var ändå så jag uppfattade saken. Pappa såg mig gärna studera till läkare eller arkitekt för att sedan bli hemmafru. Jag föraktade hans förväntningar. Under tonåren visste jag därför att jag varken skulle bli läkare eller arkitekt och med kvinnokampen hade jag ännu inga egna begrepp eller tankar annat än att här ska stridas.

Hösten 1966 flyttade min familj från Byske i Västerbotten till Härnösand i Västernorrland. Jag träffade min blivande bästa vän Lissen Alm och vi började i det Nya gymnasiet. Gymnasielitteraturen var pinfärsk och hade nätt och jämt lämnat tryckpressarna. Vi fick Karin Westman Berg som lärare i svenska. Karin debatterade på riksnivå gymnasielitteraturen med sina brister på kvinnliga förebilder. Hon pratade om alla dessa unga duktiga flickor som behöver förebilder för sin utveckling. Min nya kamrat Lissen förklarade att Karin pratade om oss. Själv fattade jag just ingenting. 

Jag vill inom parentes berätta två saker om Karin Westman Berg. Under året hon var min lärare i svenska startade vi, några få gymnasieelever tillsammans med Karin, en humanistisk klubb vid namn HumHum. Vi bjöd in kulturpersonligheter på genomresa för bildade kvällssamtal. I efterhand känns det som om HumHum pågick i åratal, men det var bevisligen bara ett år. Ett år som fick stort inflytande på min utveckling till intellektuell, kapabel och nyfiken person som kunde ställa bra frågor. Efter mitt första gymnasieår flyttade Karin till Uppsala och uppehöll ett lektorat i litteraturvetenskap. Där höll hon feministiska litteraturseminarier för kvinnliga studenter som bl a reste med pendeln från Stockholm. Där, på pendeln, pratades studenterna vid och kom senare att bilda Grupp 8. Karin finns avbildad av konstnären Siri Derkert på Östermalmstorgs T-banestation. Nu är parentesen slut.

Jag kom att läsa till arkitekt (!) och visade stridbarhet som student i Lund. Jag flyttade tillbaka till pojkvän i Härnösand, kom att gifta mig, få tre barn, jobba som projekterande arkitekt i Härnösand, säga upp mig för att starta eget och skiljas under några intensiva år på 70- och 80-talen. Jag landade omskakad och förvirrad över den nya situationen och det ledde bl a till att jag sadlade om i arbetslivet.

Då kom Marion Andersson in i mitt liv. Hon undrade om jag ville vara med att starta ett Kvinnouniversitet i Västernorrland. Med närmast febrig iver engagerade jag mig och träffade flera av dåtidens kvinnosaksgiganter. Jag skjutsade norska Berit Ås, hon med härskarteknikerna, på föreläsningsturné i vårt län. Jag assisterade Barbro Dahlbom Hall, hon med ledarskapsböckerna bl a Lära män leda kvinnor, på ledarskapskurs för FN-anställda kvinnliga chefer. Jag mötte också Eva Sternberg som på distans var styrelseordförande för Kvinnouniversitetet och som jag först beundrade men senare kom att ta avstånd ifrån. Det kom till en konflikt med konsekvensen att jag klev av engagemanget i Kvinnouniversitetet. Summa summarum - jag var del i en rörelse av både engagemang och konflikter och som lärde mig mycket. Så är det nog med rörelser, tänker jag.

Jag själv startade mentorprogram för kvinnliga företagare och kvinnliga ledare och initierade och drev ett ettårigt projekt som studerade könsfördelningen på ledande nivå i Västernorrland och som lade grunden för fortsatta insatser. Framför allt träffade jag andra stöttare av kvinnors utveckling i liv och arbetsliv. Jag har träffat, samarbetat med och imponerats av Ulla Gredemyr, Eva Goes, Marita Norlin, Marion Andersson, Stina Ekbäck, Ulla Gustafsson, Gudrun Lindberg, Marianne Sjöblom, Birgitta Dahlén och Agneta Lindén. För att bara nämna några.

Nu har det gått 20 år och jag har varit ömsom hungrig och ömsom mätt på tillvarons genusperspektiv. Uppriktigt sagt så har det emellanåt stått mig upp i halsen.

Igår lunchade jag med Irene Jansson. Vi har strålat samman via FaceBook-gruppen Egenutgivare. Hon är en av alla oss som var passionerade under 90-talet och hon inriktade sig bl a på kvinnliga innovatörer. Samtalet med henne rörde vid något slumrande inombords.

Det tycks mig som om det är något som vill bli berättat. Arbetsnamnet blir Att vara del i en rörelse - om kvinnorörelsens fotfolk runt millennieskiftet. Det får till en början bli en serie artiklar i bloggens form om den kvinnorörelse som jag själv var del av. Jag tänker intervjua enskilda personer och/eller grupper och kanske kommentera utifrån min erfarenhet och nuvarande kompetens.

Jag ska se till att få igång kommentarsfunktionen på bloggen. Kanske vill andra bidra med berättelser? Och jag vill lära mig att spela in och redigera ljud. Och...