Förvirrande utövning av mentorskap
Mentorskapsmingel är ett fenomen som gör mig mest bara blir förvirrad. Det sägs handla om mentorskap, men för mig tycks något annat vara i fokus. Kanske handlar det om offentlighet, om att synas i rätt sammanhang, tycka rätt och se bra ut, söka och hitta befordringsvägar, karrärvägar etc. Gemensamt är att det handlar om yta, om att synas och märkas i rätt sammanhang för att uppnå gudvetvad. Det är något jag helt enkelt inte förstår mig på, vilket jag erkänner rakt av. För jag förstår faktiskt att det är något jag inte förstår. Nu ger jag mig in i förvirringen.
Mentor- och adeptsamlingar med mingel och namnkunniga föreläsare är ett exempel på ett sådant förvirrande fenomen. Eller än värre, att gå ut med ett mentor-adept-gäng och ta några öl på krogen. Där är det underförstått viktigt att klä sig rätt, att tycka rätt, vara framgångsrik och synas med rätt personer. I min värld har det ingenting med kvalitativt mentorskap att göra. Det är möjligt att det fyller sin funktion av att lättare glida runt på karriärplanens glatta is. Kanske fyller det också arrangörens och ledningens behov av att själva synas och visa att de faktiskt gör något som syns och märks.
Kvalitativt mentorskap
I min värld ska ledare agera på poster i arbetslivet där de kvalat in med sin kompetens och sin erfarenhet. I min värld handlar mentorskap om att i dialog med mentorn vända och vrida, att perspektivera och problematisera, sina egna förmågor utövade i det sammanhang man befinner sig i. Det är hard work som bildligt ger skit under naglarna. I min värld utövas mentorskap på kammarn i ett tryggt och ostört sammanhang genom att ärligt utforska både framgångar och tillkortakommanden. Ju ärligare desto bättre. Inget glassigt alls. Alltså, här gäller inget utanverk överhuvudtaget.
Det brukar vara både intressant och givande. Till och med verkligt givande. I det långa loppet kan det till och med bli avgörande för möjligheterna till och valen av karriärvägar.
Mentor- och adeptsamlingar med mingel och namnkunniga föreläsare är ett exempel på ett sådant förvirrande fenomen. Eller än värre, att gå ut med ett mentor-adept-gäng och ta några öl på krogen. Där är det underförstått viktigt att klä sig rätt, att tycka rätt, vara framgångsrik och synas med rätt personer. I min värld har det ingenting med kvalitativt mentorskap att göra. Det är möjligt att det fyller sin funktion av att lättare glida runt på karriärplanens glatta is. Kanske fyller det också arrangörens och ledningens behov av att själva synas och visa att de faktiskt gör något som syns och märks.
Kvalitativt mentorskap
I min värld ska ledare agera på poster i arbetslivet där de kvalat in med sin kompetens och sin erfarenhet. I min värld handlar mentorskap om att i dialog med mentorn vända och vrida, att perspektivera och problematisera, sina egna förmågor utövade i det sammanhang man befinner sig i. Det är hard work som bildligt ger skit under naglarna. I min värld utövas mentorskap på kammarn i ett tryggt och ostört sammanhang genom att ärligt utforska både framgångar och tillkortakommanden. Ju ärligare desto bättre. Inget glassigt alls. Alltså, här gäller inget utanverk överhuvudtaget.
Mentorskap är den ostörda platsenför långa utforskande samtalstrådar.
Det brukar vara både intressant och givande. Till och med verkligt givande. I det långa loppet kan det till och med bli avgörande för möjligheterna till och valen av karriärvägar.
Det är möjligt att jag är lite snäv i mitt sätt att tänka om hur mentorskap ska utövas. Men så tänker jag och då vet du det. Du får förhålla dig till det på det sätt du finner bäst. Min sanning behöver inte vara din.
Mingla gärna, men kalla det inte mentorskap.
Kommentarer
Skicka en kommentar