Jag hade en plan
Först och främst vill jag berätta att det kommer att vara tystare om mitt skrivprojekt en tid framöver, just som jag börjat lyfta på förlåten. Om förlåten skrev jag tex om i förra bloggen. Jag behöver ytterligare arbetsro och det har att göra med följande.
Skickade manus för bedömning
Manuscoachen skrev kommentarer
Hon skrev sina kommentarer direkt i manuset.
Ett utsnitt av manuscoachens kommentarer.
På min huvudfråga om läsvärde var hon alltså tydlig, ja, det har ett allmänt läsvärde. Naturligtvis hade hon synpunkter på både uppläggning och detaljer. Vad gäller uppläggningen så rekommenderade hon mig att underlätta för läsaren att ta till sig storyn. Detaljerna handlade om att jag antingen behöver utveckla något för att ge mer liv och färg åt en situation eller stryka det som inte bygger huvudberättelsen.
Jag köpte allt och hade redan satt mig att jobba om manuset då vi träffades. Effekten på mig, so far, var att bli hjälpt och stärkt. Nu släpper jag frågan om allmänt läsvärde och bara skriver om.
Jag hade en plan för publicering
Min plan var att börja publicera manus som bloggar. Då kan man få läsarkommentarer och feedback. Dessutom kanske något förlag blir intresserat. Jag har läst mig till att personer aktiva på sociala medier, kanske främst på you-tube, har statistiskt större chans att bli publicerade än att gå vägen att direkt skicka spontanmanus till förlagen. Större väl etablerade förlag får något tusental spontanmanus från debutanter att titta på och av dem blir kanske ett par tre utvalda. Dessutom kan man sammanställa bloggarna till en e-bok lite senare, tänkte jag. Men en fråga gnagde allt intensivare i mig. Ligger det mig i fatet att ha publicerat bloggar och kanske till och med gjort en e-bok?
Jag tog den frågan till några av de FaceBook-grupper för författare jag är med i. Jag fick väl inte ett tydligt svar på min fråga om det där med att ligga i fatet, men en helt ny värld öppnade sig. Den världen heter författar- och läsarcommunities. Wattpad är ett sådant där skrivande personer publicerar sig och får läsarkommenterer från hela världen. Det finns solskenshistorier om hur författare blivit upptäckta, utgivna och att det skapats både film och TV-serier på deras manus. Hur det nu var så valde jag ändå bort detta spår, för att Wattpad är främst välutvecklat inom det engelskspråkiga området och jag tänker inte ge mig på engelska nu också. Men jag förstod att om man har många följare och läsarkommentarer så kan det vara intressant för förlag.
Vi träffades nån vecka efteråt
Jag frågade om mitt projekt är originellt i något avseende. Ja, det tyckte hon, i flera avseenden. Originell huvudperson med eget tilltal, originellt upplägg och originellt tillvägagångssätt.
Vi pratade om vad förlagen och läsarna vill ha, men också om att det inte funkar att skriva bara med detta för ögonen:
Förlagen/läsarna gillar tjocka böcker. Varför inte göra en bok i stället för fyra? (Jag hade tänkt mig utgivning av huvudpersonens olika skeden i livet i, typ, 4 böcker. Nu väckte hon tanken på att slå ihop dem alla till en tegelsten. Många sidor blir det. Det är möjligt, men oj)
Förlagen/läsarna gillar biografier, sanna utlämnande berättelser om verkliga personer. (Check)
Förlagen/läsarna gillar sex, mat och feelgood. (Projektet ligger farans riktning)
Förlagen/läsarna gillar rätlinjiga berättelser med etablerad dramaturgi. (Där sket det sig)
Efter mötet reagerade jag med förvirring och stress. Förvirringen handlar nog om hennes entusiasm som jag inte var beredd på. Jag börjar inse vilket stort projekt jag satt igång, oavsett om det är en bok eller flera. Det är flerårigt, ju. Vill jag verkligen det? Kan jag som debutant ratta ett så stort projekt? Orkar jag det? Hinner jag ens under min livstid? Stressen handlar nog om att jag tänkte mig börja publicera inom närmsta månaden och då blev allt plötsligt väldig bråttom. Men jag har sansat mig. Det är trots allt jag som bestämmer i det här skedet. Omfattning, tidplan, lansering, allt.
Jag har ändrat min plan
Jag har fortsatt att läsa och lyssna på förståsigpåare (poddar) om lansering och publicering och grubblat över min egen situation. Förlag vill framför allt ha genomarbetade originella manus som inte publicerats förut. Det förekommer att de hittar förmågor via sociala medier, men det är inte särskilt vanligt. Jag kom fram till att min vilja att publicera bloggar hänger ihop med min rädsla för att bli refuserad. Alltså, att publicera bloggar är att fega. Utgivning via förlag är trots allt prio A, varför ska jag då gå på plan B som om jag redan förlorat plan A?. Så nu har jag ändrat mig. Först ska jag ge ett gäng förlag chansen och sen, ifall jag kammar noll (vilket alltså statistiskt sett är det sannolika) så kommer jag att publicera via bloggar och senare kanske sammanställa till e-bok som jag ger ut i egen regi. A och B har så att säga bytt plats.
Frågan om jag kan, orkar, vill och hinner låter jag bero. Det ger sig.
Jag tycker att coachen gjort ett bra jobb som hjälpt, stärkt, förvirrat och stressat mig. Jag är alltså både berörd och stimulerad. Men jag ska dock ha klart för mig att en manuscoach inte är detsamma som en förlagsredaktör.
Summa summarum
Jag är on fire, men kommer inte att publicera manus i en blogg inom kort, så som jag tänkte. Beklagar om jag väckt intresse för det. Ni som är intresserade får vänta.
Kommentarer
Skicka en kommentar