2023 Bentes årskrönika

2023 är året då jag siktade mot stjärnorna och landade med en duns

Mitt 2023

Vid årsskiftet -22 och -23 hade jag lämnat manus på min debutroman till olika etablerade förlag och höften värkte bara mer och mer sedan två år tillbaka. Författaren i mej verkade på två parallella spår - utgivning av etablerat förlag och egenutgivning. Höftägaren i mej lämnade in den, höften, på vattenträning i sjuklig omfattning, till Solna nya simhall. Där finns en underbar träningsbassäng med 34-gradigt vatten. I övrigt negligerade jag höften.

Spåret "etablerat förlag" innebar att stå på en ödslig perrong och vecka efter vecka inse att det inte kommer några tåg. Till saken hör att väntan inte är min bästa gren. Spåret "egenutgivning" innebar att förbereda mej, så att det bara var att trycka på produktionsknappen, om utifall att. Till exempel att välja tryckeri (utomlands) och distributör för pappersböckerna (Stardist, Stjärndistribution), upphandla uppläsare av ljudboken (Frans Liljenroth) och distributör för de digitala formaten (Publizon), alltså e-bok och ljudbok, så att de blir tillgängliga på bibliotek, internetbokhandel och strömningsföretag. En del kallar det streaming. Jag var som en stissig häst som står och sparkar ivrig att få springa, fort fort fort.

I mitten av mars stod jag inte ut att vänta längre.
"Fuck you alla förlag, nu har ni inte chansen längre", tänkte jag.
Äntligen fick jag riktning på min energi. Boken SKA ges ut och det får bli i eget förlag. Därmed blev mitt företag, som jag startade i mitten på -80-talet, ett bokförlag, Perspektiv.se. Vid ett frukostmöte med uppläsaren Frans Liljenroth, huvudpersonen Henrik W Törnqwist och jag själv skisserades en tidplan som innebar utgivning och lansering klar till midsommar. 

I samma veva började höften höra av sej mer högljutt. I maj blev jag röntgad, fick ett operationssamtal och blev inskriven för operation på Bromma Ledplastikcentrum strax efter midsommar. Swosh! Vart tog de beryktat långa väntetiderna vägen?

Nu förstår jag inte riktigt hur jag tänkte, men då var det blodigt allvar. Det skulle bara vara klart före midsommar, för boken skulle passa så bra för hängmattan. Jag hade inte räknat med att tre olika produktionsprocesser är mer än en, bland annat korrektur av mer än fyrahundra sidor gånger tre. Och jag hade inte räknat med allt teknikkrångel som skulle hanteras. Höll på att köra hundra knyck rakt in i väggen. Ljudboken låg i alla fall ute på Storytel till midsommar, pappersboken levererades dan före operatonen i slutet av juni och e-boken publicerades några dagar in i juli. I augusti var allt publicerat och tillgängligt. Check på den. Lanseringen då? Njae, hann inte riktigt. Närmare bestämt inte alls. När det var dags att lägga upp mej på operationsbordet välkomnade jag att bli sövd och bortförd till en annan ljuvligare (nerdrågad) värld för vila och återhämtning hela sommaren och lite till. Jag har en ny höftledsprotes nu.

Den här årskrönikan handlar nästan uteslutande om mitt skrivprojekt - för det har tagit oproportionerligt stor plats i mitt liv. Jag har varit associal i en bubbla, eller snarare i en tunnel, oemottaglig för yttre intryck. Jag har förstått att det är vanligt att författare blir inåtvända och i sin egen bubbla och det har jag varit med råge.

Framemot höstkanten insåg jag att jag inte längre är författare, i stället är jag förläggare. Ännu en yrkesroll jag inte provat förr, om möjligt ännu mera ovan än författarrollen. Lärorikt är bara förnamnet.

Jag siktade (och siktar) mot stjärnorna. Alltså, jag vill att det ska gå bra för min roman, helst att den bär sina kostnader och gärna lite till att dela lika med huvudpersonen. Till exempel gjorde jag slut med Jante då jag lämnade in boken att tävla om Augustpris. Någon prispall blev det naturligtvis inte. Men om jag får säga det själv så tycker jag att min bok är lite av en lillkusin till vinnaren i den skönlitterära klassen, Andrev Waldens "Jävla karlar". Jag har gjort vad jag kan för att berätta om boken på sociala medier och det går säkert att göra mer. Den får välvilligt mottagande, men någon försäljning att tala om, det är det inte. På ren svenska, boken säljer skitdåligt, i alla formaten. Och höften krånglar fortfarande. Kortisonspruta, träning med fysioterapeut, kryckor igen. Jag är grundligt less på smärta.

Under hela året har jag lönejobbat uppemot 25-30 % hos mina tre arbetsgivare, som tentamensvärd vid SU och KTH och som personlig assistent. Trevligt, faktiskt, och en förstärkning av pensionen.

Några ord om lansering. För andra året i rad har bokbranschens höstförsäljning gått ner, branschen har det tungt och det glunkas om katastrofalt låg försäljning till jul. Att ge ut i eget förlag innebär att man ligger under radarn för de offentliga litterära samtalen. Motiga omständigheter alltså. Återstår sociala medier. Mitt sociala nät räcker inte till för mina ambitioner, inte på långa vägar och de intressegrupper jag tänkt ut har redan fått lästips och smakbitar ur boken. Jo då, de öppnar en fil för att få en smakbit, men det genererar varken tipsning vidare, försäljning eller strömmad lyssning. Jag grunnar mej blodig på hur jag ska göra för att boken ska bli hittad och omtalad bland bokbloggare och -poddare, recensenter och den litterära eliten. För så dålig är den inte att den är redo för papperskorgen. Minst good enough är den. Lansera, det lär jag syssla med ett år till, eller två. Minst.

Därmed har jag kommit i mål med det som står i rubriken. Jag har siktat högt, inte kraschlandat, men nog är det med en rejäl duns alltid.

Julen firar jag hemma med mej själv. Jag planerar att ta det lugnt, skriva lite på en saga och göra årets bokföring och ... Jag har idéer som ska få mogna till framtida böcker.

Stjärnsikte och lärande i all ära. Nog är det allt bra lyxigt att som pensionär ha råd med förlustprojekt bara för att det är kul, och bara för att man har lust. För övrigt kostar det att rida, resa långbortistan eller spela golf också. Man väljer sina nöjen.

Kort om mina nära och kära
Ola-famijen flyttade från Böj int till Karlstad nu i höst. Döttrarna Tyra 11 och Vera 9 och bonussonen Ludvig 12 veckovandrar mellan sina respektive föräldrar och Estrid 3,5 bor permanent med sina föräldrar Marijana och Ola.

Max-familjen bor i Göteborg. I februari flyttade de till radhus i samma veva som Knut föddes. Därmed blev Uno storebossa. Han fyllde 3 häromdagen och Max är pappaledig nu. Mimmi har börjat nytt lärarjobb.

Tuva-familjen i Solna bor nära mej och står mej nära. Tvillingarna har fyllt 12. Tuva, Leo, Signe och Hedda firar jul i Skogsnäs hos Leos syrra Lova, hennes Saad och katten Couscos. 

Nu önskar jag er avkopplande helger och ett gott nytt år och en fredligare värld. Må också planeten få sin önskelista uppfylld. 

/ Bente

PS
Boken jag skrivit är en biografisk roman vid namn Gul jonne. Vad jonne betyder? Ja det du... Har skrivit den med tanke på ljud. Den finns att lyssna på hos alla strömningsföretagen. Kanske i mellandagarna? För övrigt finns smakbitar att testa.

Bente Kaj Henriksson

Nybodagatan 3, lgh 1304

17142 Solna

070 6757237

bente.henriksson@gmail.com

bente.henriksson@perspektiv.se

www.perspektiv.se