Reservdelsmänniska 2

Här fortsätter min på-begäran-berättelse om vården av min onda höft.

Min höftvärk tilltog för var dag som gick, jag tror jag gick undermedicinerad minst en månad, och längtan efter operationsdagen blev påtaglig.

Det dök upp två skrämsel de här dagarna innan. Dels har jag en sprucken kindtand som jag fick lagad provisoriskt ett tag innan. Den ska dras ut, men absolut inte före och ett bra tag efter operatonen, och den provisoriska lagningen grusas sönder. Måtte den hålla. Jag tuggar så försiktigt jag bara kan och hittills har det gått bra.

Den andra har jag för tillfället glömt.

Dubbeldusch i Descutan svampdesinfektionsmedel på kvällen innan. Sista natten före operation var inte alls kul. Shit, va ont jag hade. Dubbeldusch i svampmedel på operationsmorgonen och sen bar det iväg i taxi till Ledplastikcentrum där jag var i mycket god tid.

Sen gick allt på räls. Jag välkomnades, visades till ett trepersonersrum och fick klä mej i sjukhusets operationskläder och fick en infart i handleden och armband med mina personuppgifter som kollades av två personer, därefter var jag redo, fick ligga och vila ca en timme tills det var dags att vanka iväg till op. Lades i min egen säng i nån sorts kö till op och där låg patienter i uppvak. En trevlig man, Sixten, gick runt bland oss och presenterade sej som anestesiläkaren. Vi kunde fråga vad vi ville och det kändes både trevligt och informellt. Jag tror jag frågade om ryggmärgsbedövning, vilket jag hört någon prata om tidigare. Nej, jag får inte ryggmärgsbedövning, däremot får jag en spruta i ryggen som fungerar smärtstillande vid uppvaket. 

Så var det min tur. In på op och en handfull månklädd personal. Huttrade för det var så svalt i salen. Fick ligga på sida i operationsläge med vänster arm rakt ut i en hängränna och höger arm uppe på den med infarten på höger handled lättillgänglig. Dom hade fiffiga värmefiltar som genererade egen värme och det kändes underbart. Svalka på ryggen och ett stick. Så sprutade nån av dem in nåt i infarten och jag frågade om det var sånt där lugnande som gör att min inte minns så mycket sen. Det var det. Och jag minns inget mer förrän jag hörde nån säga att det var dags att vakna nu. Där låg jag ett tag, ovisst hur länge och pendlade mellan vakenhet och sömn. Sen var det dags att skjutsas in till mitt eget rum. Efter ett tag fick jag prova att ställa mej vid ett gåbord och det gick ju bra. 

En liten sidoberättelse som inte handlar om vården kommer här.

Vi var tre nyopererade damer på rummet. Rakt framför mej hade jag en knäopererad dam bakom ett draperi. Snett framför mej rullade en höftopererad dam in och hon var talför. Vi checkade av med varandra.

    "Var är du opererad?"

    "Höften."

    "Jaha, det är jag med."

    "Var kommer du ifrån, det hörs att du inte är härifrån.

    "Jag är från Sundsvall.

    "Jaha. Jag kommer från Härnösand. Men jag har flyttat hit som pensionär. Är du pensionär?

    "Nä, jag jobbar ett tag till, med (... har glömt med vad, det var nåt offentligt.) Och du?"

    "Som pensionär är jag aktiv, både som tentavakt och personlig assistent, men mest är jag författare. Njuter över att inte måsta dra in pengar på skrivandet."

    "Vad heter du och vad skriver du?

    "Bente Kaj Henriksson. Jag har skrivit två fackböcker tidigare men nu debuterar jag skönlitterärt, det är en biografisk roman. Jag fick faktiskt leverans av boken igår, pinfärska.

    "Hon googlade. Ja, jag ser boken här. Gul jonne.

    "Jag har skrivit om en person jag lärt känna och som fascinerat mej."

Insåg plötsligt att jag nog pratade väl högt.

    "Ojdå jag pratar kanske lite väl högt, har inte hörapparaten på mej."

Då hördes från den knäopererade damen bakom draperiet.

    "Nej, nej inte alls för högt. Jag googlar jag med och ser boken. Jätteinstressant.