Reservdelsmänniska 1

På begäran berättar jag om min pågående erfarenhet av vården av min onda höft. 

Bakgrunden är att jag haft ont i min högra höft i snart tre år. Om den har jag pratat med min husläkare - träning, viktminskning och medicinering. Inte förrän jag är ordentligt medtagen av besvären är det dags att operera, fick jag veta.

Jag gör alla rätt sedan en längre tid, framför allt tränar jag, närmast fanatiskt, i Solna nya simhall som har en särskild gruppträningsbassäng med 34-gradigt vatten. 

Jag äter smärtstillande, etorikoxib (antiinflammatorisk långtidsverkande) och paracetamol, typ Alvedon i stegrande mängd.  

Viktminskningen, min svagaste länk, har jag beslutsamt tagit itu med och gått ner sisådär 5 kilo på ganska kort tid.

"Är det inte dags att röntga, snart, för att se hur det ser ut?", undrade jag nu i vår.

Det gör vi först när du är mogen för operation, svarade hon.

Värken var länge rätt konstant, men nu i vår blev den värre och värre. Vilovärk 24-7, strålande värk både nedåt och uppåt, känslan av att vara undermedicinerad, rejält trött av värken. Jag är intensivt arbetande med att publicera och lansera min första roman som ljud- E- och pappersbok med ambitionen att det skulle vara klart före midsommar. 

Så kom då dagen då jag kände mej mogen. På en gång tryckte husläkaren på knappen till röntgen. Hon remitterade mej till ett ställe som praktiserar drop-in-röntgen och jag var där omedelbums.

Bara någon dag senare fick jag en kallelse till operationssamtal (29/5) med en läkare på Ledplastikcentrum i Bromma. Hur det gick till visste jag inte då, men nu vet jag att det var min husläkare som remitterade mej dit.

"Tänk om man skulle kunna bli opererad efter midsommar", sa jag till min dotter Tuva, hon är fysioterapeut.

"Det kan du glömma", sa hon.

Första intrycket av Ledplastikcentrum var en tydlig lättläst hemsida som gav mej intrycket att väntetiden är relativt kort. En förhoppning väcktes, kanske kan jag bli opererad redan i höst?

Jag gjorde mej en bild av att kunna bli opererad i höst eller vinter efter att ha fått krav på mej att gå ner minst tio kilo. Så jag satte igång med nytt beslutsamt alvar.

Tuva följde med mej till läkarbesöket, som var bland det mest effektiva jag varit med om. Läkaren förklarade att jag har en måttlig artros i båda höfterna, och att den onda höften kan opereras. Han visade på en modell hur protesen ser ut och vad dom gör. Han förklarade också vad operationen innebär av konvalescens och vilka riskerna och möjligheterna är med protesen. 

"Jag är höggradigt motiverad", förklarade jag.

"Okej, när vill du bli opererad?" frågade läkaren.

Då tog jag i, menat som ett skämt.

"Helst strax efter midsommar", sa jag.

"Då ska vi ser här, vi går på semester i juli men innan dess har vi tre möjliga tider för dej" sa han.

Jag valde 28 juni.

"Nu får ni sätta er i väntrummet så ska du få prata med operationssamordnaren."

Det blev ett informationstungt samtal om förberedelserna inför operationen. Boka tid för informationsmöte, boka tid med fysioerapeut efter operationen. Medicineringen, träningen etc etc. Fick en hel bibba med papper med mej hem. Dom hann också med att ta EKG.

Tuva skjutsade mej direkt till mitt jobb som tentavärd på Stockholms universitet och där satt jag och stirrade rakt fram, det såg väl ut som om jag gjorde mitt jobb, medan det bara snurrade inne i hjärnan. Efter ett halvt dygn hade jag landat med den positivt oväntade händelseutvecklingen.

Värken har menligt påverkat ambitionen med bokutgivning före midsommar men jag har tjurigt bitit ihop tills jag halvkraschade för några dagar sedan. Hjärnan vägrade helt enkelt. Besviken är bara förnamnet. Men vadå, boken kommer ut, om än inte när jag tänkte mej. Det kanske till och med är en fördel att dugga med de olika formaten nu i början på sommaren? I vilket fall får jag inse mina begränsningar.

Häromdan var jag på informationsmöte för oss som ska opereras. Fick veta hur operationen går till, vilka varianter det finns, uppvaket, den första tiden, hjälpmedel, träning och sånt. Att fundera på vilken ambition jag har med rehabiliteringen, som görs upp individuellt? Då insåg jag att jag gärna vill kunna trädkampa i höst, det vore fint. Och kunna variera träningen mellan vatten och i träningshall, för omväxlingens skull. Med mej hem hade jag en griptång och sockpådragare. Kryckor har jag redan fått låna av Tuva. Med mej har jag också tagit att det inte är ett quickfix att bli kry igen, tre till tolv månader tar det och det är individuellt.

Konstaterar att jag har än mer ont, det är riktigt besvärande. Tuva förklarade att det inte är helt ovanligt att smärtan tilltar när man fått ett datum för operation.

Så här långt är min upplevelse av vården över förväntan. Min husläkare har varit tydlig med vad som gäller och när det var dags så agerade hon snabbt och remitterade till ställen som kunde leverera. 

Jag tror att Ledplastikcentrum i Bromma är ett relativt nyöppnat privat företag som specialiserat sej på höfter och knän och har ett gäng läkare som har massor av års erfarenhet av ledplastikoperationer. Det ska jag kolla upp närmare. Hittills har effektiviteten imponerat jag sprider en alternativ berättelse, den om att det inte alls behöver ta så himla lång tid att få relevant vård.