Jag har en teori

Jag skriver på en bok om en person som fascinerat mej. Än så länge vill jag inte inte berätta om vem det är och om innehållet, för tiden är inte mogen än. Men jag kan berätta om vad som händer med mig under skrivandet.

Parallellt med skrivandet har jag frågat mej själv varför jag håller på över huvud taget och varför jag tycker att det här är så intressant. Långsamt men säkert har en insikt kommit till mej. Den handlar om parallellprocesser. 

Min huvudpersons familjesfär och min har gemensamma drag. I båda familjerna duggar de neuropsykiatriska diagnoserna (NPD) tätt. Tror jag. Det kan jag egentligen inte veta, bara gissa mej till, för det är bara i min familjs yngre generationer som det börjar dyka upp neuropsykiatriska diagnoser här och var. Typ autism, ADD, ADHD men också dyslexi (svårt med läsning), dyskalkyli (svårt för räkning) och DCD (motoriska svårigheter) m fl. Jag vet också att det finns ärftlighet i detta. Personer med NPD kan alltså ha framträdande svårigheter, men också framträdande begåvningar. 

Särbegåvning

Min huvudperson är mångsidig och skicklig, han är en särbegåvning och vad man skulle kalla en nörd. 

Jag tror att jag blev fascinerad av min huvudperson för att det finns en dold likhet mellan våra väldigt olika bakgrunder och intressen. Men det hade jag inte en aning om då jag bjöd upp till samarbete hösten 2020. Jag luktade mej till något jag ville veta mer om. Vilket jag verkar ha fått.

Den här insikten, om man nu kan kalla det för insikt, det är ju en gissning, har fungerat som nya glasögon på mitt eget liv och mitt eget familjesystem.

Sen är jag ju organisationskonsult gubevars (eller var) och steget är inte långt att söka förstå hur det blir med särbegåvningar i arbetslivet. Min huvudperson råkar ut för händelser och erfarenheter i arbetslivet som är både förfärliga och förunderliga. Dessutom ser jag mönster från mitt eget sammanhang. Så jag har börjat forma en teori. 

En teori

Först och främst några förklarande ord om vad en teori är. En teori är inget annat än en generalisering av verkligheten. Man måste inte vara forskare för att formulera en teori. Det är inte en sanning, förrän den prövats i olika sammanhang och befunnits hålla måttet. Det jag nu kommer att påstå är alltså inte sant, bara möjligen sant. Så här tänker jag.

Mänskliga system, t ex arbetslag, eftersträvar normalitet. När det kommer in en särbegåvning reagerar gruppen. De reagerar på två olika sätt. Antingen hissas särbegåvningen till skyarna , kanske också över-utnyttjas eller så dissas hen, genom att mobbas, trakasseras eller ignoreras. I båda fallen har gruppen behållit sin normalitet genom att stöta särbegåvningen från sig.

Mogna grupper kan ta tillvara särbegåvningars bidrag för verksamhetens bästa. Omogna grupper kan det inte. Och det finns gott om omogna grupper i arbetslivet. 

Sen har det ju betydelse om särbegåvningen har en chefsroll eller medarbetarroll, men vad det innebär har jag inte teoretiserat om, inte än. Och ska inte göra det i närtid heller. Mitt uppdrag till mej själv är att göra litteratur av det material jag har, vilket inte är lite.

Mer info finns på www.perspektiv.se och specifikt om bokprojektet här