Flyter runt i förlagsvärlden och författarvärlden

Som författare gör jag just nu två saker. 

Jag skriver på manus och jag lyssnar på Förlagspodden.

Förlagspodden öppnar en ny värld för mig. Så himla intressant att få veta mer om förlagsvärlden, den som jag alltså ska försöka få till ett samarbete med. 

Podden startade i maj 2017 med två personer, Kristofer Lind, ägare av Lind & co och Lasse Winkler, som verkar vara frilansande journalist inom bokbranschen. De ger ut en podd varannan vecka, ungefär. Högt och lågt, briljant analys, skvaller, trendspaningar, tjyv- och rackarspel inom branschen, excentriska förläggare, personliga tyckanden, lite reklam om vartannat i smaklig förpackning. Jag lär mig massor.

Jag förstår betydligt mer hur förläggare tänker och har respekt för vilka övervägningar de har att göra. Och hur nyckfulla öden olika publicerade böcker möter. En närmast given succé kan utebli, en given lågoddsare kan slå så in i helvete. En högkvalitativ bok är alls inte någon garanti. 

Jag blir inspirerad av vissa poddar. Får t ex lust att starta eget förlag kring Kunskapsnystanet men ska avstå för jag har respekt för att förläggande är något helt annat än att skriva och ge ut enstaka böcker. Men nog vore det häftigt att rigga ett sammanhang med ambition att ge kunskapstörstande barn en faktabaserad världsbild. Bara för att det är viktigt i dessa tider då faktaresistens sprids pandemiskt.

Skrivandet på mitt nuvarande projekt är som att befinna sig som på ett oändligt hav där det böljar hit och dit. Jag är förlorad i min huvudpersons liv och har mist förankringen till vad jag tror om resultatet. Nu vet jag ingenting. Varken om det jag skriver är intressant och läsvärt eller om det är säljbart. Men jag gnetar på. Lägger in bilder utan att veta om vi ska ha bilder över huvudtaget. Filar på övergångar mellan olika scener. Grunnar på hur talspråk skrivs så det blir läsbart. Så här skriver jag: 

"Vi flytta ihop med morsans nya karl, som ansåg sig ha god hand med ungdomar. Han ändra våra frukostvaner. Choklad hade jag fått till frukost varje morgon så länge jag kunde minnas. Ända tills han kom in i bilden.

- Vilken jävla chock, vet du. Te! (föraktfullt) Och smuligt jävla rostbröd. Gubbjävel! Var fan är mina limpmacker! Du kan ta dina rostiga bröd och… 

- Ost på rostbrödet är väl OK, men marmelad!!! Det är ju perverst, för fan."

Ska jag skriva och stava ännu mer som tal - eller mindre? Det frågar jag mig. Jag provar en mellanform, som poängterar att det rör sig om talat språk. Det är min huvudperson som berättar för läsaren. Men iag avstår från att dra ut stavningen in absurdum. Övervägningar, övervägningar, övervägningar. Liksom att få till vettiga bryggor mellan olika scener och avsnitt. Det är sånt jag flyter runt i på dyningarna i mitt skrivande hav.

En av de saker tar jag till mig från Förlagspodden är att det finns stort intresse för biografier, de säljer rätt bra, åtminstone 2017-18. Om det är vanliga levande äkta levnadsöden som berör. Tidigare var biografier om höga militärer, regeringschefer och kungar intressanta, senare politiker och kändisar. Nu är vanligt folk intressant om de har något allmängiltigt och berörande att berätta. Det är då sjutton om inte mitt nuvarande skrivprojekt kvalar in i den där sista kategorin. 

Jag har fått lite personlig upprättelse också. Kristoffer Lind pratade om att det finns författare som inte läser särskilt mycket eller inte alls. Och att de kan både skriva och sälja bra. De har intervjuat en författare med ADHD som röner framgångar. Det inspirerar mig. För jag har mest mött budskapet att om man ska skriva så ska man också läsa. Massor. Inom de kulturkretsar jag mött är detta en absolut sanning. Och jag är alltså en person, som visserligen kan läsa, jag har till och med två akademiska examina, men jag läser inte särskilt mycket. Sedan streamningstjänsterna kommit konsumerar jag mig dock betydligt fler böcker än innan. 

Det jag skriver skulle nog passa som en ljudbok. Och jag skulle gärna vara utgiven av Lind & co. Det känns som ett sympatiskt och seriöst förlag som jag nu känner lite grann. Jag har mött ägaren och några av medarbetarna i poddarna. Det är som att veta lite om en person. Inte ha en relation med, men att känna ganska väl till. 

Det kan jag inte säga om något annat förlag. De är bara som tomma skal i mörka rum. 

Nyligen sålde Kristoffer Lind 70 % av Lind & co till Storytel. "För honom var en av drivkrafterna bakom affären att få tillgång till Storytels plattform internationellt." Naturligtvis har dom poddat om det. Jätteintressant hur de manifesterar att förändringen påverkar dem och de reaktioner som omvärlden bjuder på, respektive inte bjuder på. En av deras käpphästar är den mediokra kulturbevakningen i Sverige som inte med en rad tar upp en så här stor kulturhändelse. Men de är här och hu i förändringens vindar. De vet alltså inte om och hur podden ska leva vidare.