Immigranten till det Litterära riket

Jag är i slutskedet på det manus jag nu skriver på. Inom någon vecka vill jag skicka manus till en drös förlag. Skönlitterär debutant 70+ skickar spontanmanus. Jihaaa. Chansen att bli antagen är minimal och jag ska i alla fall försöka, jag har inte tänkt ge upp i första taget. 

På daglig basis ser mitt liv ut så här. Jag är uppe före tuppen och skriver. Efter nån timme, vid 8 ungefär, äter jag frukost i vardagsrumssoffan. Skriver lite till i soffan. Blir astrött i både kropp och knopp, så då pausar jag med att lyssna på Förlagspodden. Sen skriver jag igen. Blir trött. Lyssnar på Förlagspodden. Osv. Då är det dags för lunch, ett lagat mål mat som jag tar fram ur frysen och mikrar. Sen skriver jag igen. Inte bara manus utan jag skriver följebrev och projektbeskrivning och sånt. Till slut inser jag att jag för sjutton gubbar MÅSTE röra på mig. Då klär av mig, tar på mig baddräkt, på med de vanliga sommarkläderna igen och så cyklar jag ner till Huvudstabadet och simmar. Slås av hur stojigt det är. Helvete va folk skriker. Ovanför oss skriker olika sorters måsar som spanar efter godsakerna som vi fikande människor burit med oss till badet. Efter simturen lägger jag mig i skuggan under ett träd för att torka och då dar jag fram mobilen och läser vad jag skrivit, justerar lite, petar, funderar. Fantastiskt att kunna göra det i mobilen. Ovanför mitt huvud sitter en mätt mås. Den skiter på mig. Splatt.

Sen kommer jag hem och fixar lite käk till mig själv. Ofta nåt lättare, typ fil eller mackor. Sen skriver jag igen. Läser. Petar. Ändrar lite. Funderar. Och lyssnar på Förlagspodden.

I förlagspodden samtalar journalisten Lasse Winkler och förläggaren Kristoffer Lind om förlagsvärlden i en podd sedan våren 2017. Nu finns över 100 poddar på sisådär 30 - 45 minuter. På kort tid har jag  lyssnat på alla. 

Fram växer en sagovärld där jag är immigrant till det Litterära riket. Men jag har inte fått uppehållstillstånd än, än mindre visum och medborgarskap. Jag går dock på komvux och läser FFI, förläggande för invandrare. Är läraktig.

Det Litterära riket är ett kungarike och där regerar kung Bonnier, drottning Nordstedt och den snabbt växande outsidern Lind. Alldeles nyligen lierade sig prinsen med sagoberättaren Storytel och blev i ett slag mäktigare, men riktigt hur makten förskjutits förstår jag inte. Kanske ingen annan heller.

Kungafamiljen är stor med släkt i många länder. De har årliga familjeträffar i Frankfurt, London och Göteborg. Då och då händer det att någon i familjen gör räder och köper någon annan mindre betydande familjemedlem. Det förekommer också något som liknar handel, alltså att litterära människor köps hit eller dit för pengar. De här räderna ogillar prins Lind, har jag förstått. Dags för UG (Uppdrag Granskning) att granska?

Och här står jag och önskar bli medborgare. Det räcker så gott med enkelt medborgarskap utan värde för uppköpare. Men det borde inte vara en attraktiv hållning i det här riket. Där ska man ha och lämpligen veta sitt värde. 

Vi är många som står här utanför och som vill in. Alltså verkligen många. Chansen att få uppehållstillstånd är minimal, 1 på 1000 ungefär. Likväl flockas vi vid gränsen. Några har kommit i kontakt med nån sorts agenter som hjälper till med inträdet, mot pengar. De kallas hybrider. Det är dock sällan som det går riktigt bra för dessa betalande invandrare. Men de kan i alla fall njuta av sitt medborgarskap.

Det skrivna ordet på papper har varit rikets handelsvara alltsedan boktryckarkonsten uppfanns. Ögonen har varit status. Nu pågår en teknikutveckling som skakar Kungariket i sina grundvalar. Det skrivna ordet kan numera  förmedlas utan papper, digitalt, med ettor och nollor. Än mer omskakande är att Öronen har fått status. Det talade ordet, och ljudet, är på stark frammarsch.

Det påverkar allt. Finkultur och fulkultur får ombytt status och, ja, det kan man ju förstå att det är smärtsamt för förespråkarna av finkultur medan fulingarna jublar. Prins Lind menar att de korsbefruktar varandra och att man får praktisera både gungor och karuseller. 

Rikets gränser suddas också ut, de nya invandrarna påverkar, spelreglerna förändras och, ja, vem vet hur det här ska sluta. Ingen verkar tro att det Litterära riket kommer att försvinna helt. Men redan nu kan man se att de traditionella handelsvarorna minskar, att varorna utvecklas och det gynnar inte Kungariket och dess traditioner. Kanske dags för systemskifte? Mera sagolikt kanske?

Det här ser jag, immigranten, som har fått ökad förståelse för spelreglerna i det Litterära riket. Jag både förfäras och förtjusas. Fortfarande, och snart, ämnar jag söka uppehållstillstånd.

Och Tack Förlagspodden.