Vilsevals
I min årskrönika berättade jag om Kunskapsnystanets status och om refuseringarna. Från några av er fick jag uppmuntrande ord om att inte ge upp. En av dessa kom från min faktagranskare. Hon hänvisade till Augustin Erba, DN-journalist och författare till bl a en bok Blodsbunden. Han blev refuserad 48 gånger innan Bonniers tog honom till sig.
Jag blev nyfiken på Augustin Erba. Läste hans bok Blodsburen som är fascinerande och inspirerande. Läste också hans nyligen publicerade DN-artikel om de 48 refuseringarna. https://www.dn.se/kultur-noje/mina-48-refuseringar-eller-sa-far-du-din-bok-utgiven/
- Tänk att det kan vara så marknadsförande att berätta om sina misslyckanden. Jag läser ju hans bok för att jag fick tips om den av någon som visste hur mycket han försökt innan han äntligen lyckades.
Jag har noga gått igenom hans 12 lärdomar. En del har jag också lärt. Annat är inte relevant för mig. Noterar att han ägnat 20-30 år att lära sig. Jag är 70… Behöver alltså gå genvägar. Det som sticker i ögat är ...
Det säger ingenting om ditt skrivande att vänner gillar dina texter.
- Det ska jag beakta. Hej då vännerna. Eller? Kanske välkommen vännerna?!?
- Det här är tänkvärt. En totalt annan strategi än den jag använt hittills. Hmm.
Lärdom 10
- Jahaja. Jag tror jag förstår. Anar att det kanske också handlar om att välja en annan strategi, som den i lärdom 7.
Min slutsats
Det ser mörkt ut att lyckas på den inslagna vägen med ett stort dyrt vackert illustrerat barnboksprojekt. Jag behöver hitta genvägar.
Antingen gör jag om i grunden och skriver mer romanaktigt som jag kan publicera allt eftersom och får feedback på. Eller artiklar/romaner i – typ - Kamratposten? Kanske till och med som e-böcker. Ev med egna skissartade illustrationer. Eller så finansierar jag projektet och ger ut själv. Vilket inte blir så enkelt. Jag borde också kontakta förläggare för att förstå förlagsperspektivet bättre. Och göra något åt det där med kunskapskändisar, som jag intervjurar och får deras röst för att mitt projekt är viktigt.
Jag dansar helt enkelt vilsevalsen. Sedan länge.
- Tänk att det kan vara så marknadsförande att berätta om sina misslyckanden. Jag läser ju hans bok för att jag fick tips om den av någon som visste hur mycket han försökt innan han äntligen lyckades.
Jag har noga gått igenom hans 12 lärdomar. En del har jag också lärt. Annat är inte relevant för mig. Noterar att han ägnat 20-30 år att lära sig. Jag är 70… Behöver alltså gå genvägar. Det som sticker i ögat är ...
Det säger ingenting om ditt skrivande att vänner gillar dina texter.
- Det ska jag beakta. Hej då vännerna. Eller? Kanske välkommen vännerna?!?
- Det här är tänkvärt. En totalt annan strategi än den jag använt hittills. Hmm.
Lärdom 10
- Jahaja. Jag tror jag förstår. Anar att det kanske också handlar om att välja en annan strategi, som den i lärdom 7.
Min slutsats
Det ser mörkt ut att lyckas på den inslagna vägen med ett stort dyrt vackert illustrerat barnboksprojekt. Jag behöver hitta genvägar.
Antingen gör jag om i grunden och skriver mer romanaktigt som jag kan publicera allt eftersom och får feedback på. Eller artiklar/romaner i – typ - Kamratposten? Kanske till och med som e-böcker. Ev med egna skissartade illustrationer. Eller så finansierar jag projektet och ger ut själv. Vilket inte blir så enkelt. Jag borde också kontakta förläggare för att förstå förlagsperspektivet bättre. Och göra något åt det där med kunskapskändisar, som jag intervjurar och får deras röst för att mitt projekt är viktigt.
Jag dansar helt enkelt vilsevalsen. Sedan länge.
Lärdom 4
Lärdom 7
Ett stort förlag får mellan 1.500 och 2.000 så kallade spontanmanus per år. Av dem antas kanske ett eller två. Processen, det vet jag nu, ser oftare ut på motsatt sätt: en förläggare hittar något som någon har skrivit i en tidning eller sagt på tv eller – numera – på Youtube. Och så ringer förläggaren upp och frågar: ska du inte skriva en bok åt oss?
Jag trodde att ”Kill your darlings” betydde att man skulle stryka en mening. Inte att det kunde betyda en eller flera romankaraktärer eller – som i det här fallet – halva romanen.
Kommentarer
Skicka en kommentar