Tänk om jag ändå hade...

Har hittat en stöttegrupp för barnboksförfattare

För en tid sedan såg jag på FB-gruppen Barnboksförfattare och barnboksillustratörer ett erbjudande om att vara med i en författar-stötte-grupp. Två platser var lediga. Ett längre tag har jag känt behovet av kollegor och att jag nog ska ta initiativ till att bilda en liten stöttegrupp att byta sksrivandets erfarenheter med. Nu kom den stekta sparven flygande och jag anmälde mig omedelbart. Efter en kort stund återkom jag med ett förtydligande om hur väldigt angelägen och motiverad jag var. Efter en del granskande frågor accepterades jag av gruppens moderator. Min merit är att jag är gammal! Eller som hon uttryckte det – Vi har ingen farmor/mormor i gruppen.

- Yesss!

Hur läser man andras manus?

Manus på 4 sidor skulle vi lämna in i förväg. Tre manus hade jag att läsa till min första träff.

Jag läste dem med osäkerhet om vad jag skulle fokusera på. Hur gör man? Vilket fokus ska jag ha? Vilken är målruppen? Etc. Jag läste först tyst och därefter högt för mig själv och sen noterade jag vad som hände med mig. Mina undringar, känslor, kommentarer… och med det gick jag till första träffen i tisdags på Café Kafferepet nära Centralen.

Vi var 5 personer som presenterade sig för varandra och därpå lite snack om spelreglerna. Och så var vi igång. Jag själv bidrog med att berätta om vad som hände med mig då jag läste manusen. Helhetsintrycket, liksom. Andra hade synpunkter på ordval, språkets trovärdighet, händelseförloppet, … 

Sammantaget blev det en palett av synpunkter som var och en hade att ta till sig efter eget val. 

Att ta emot synpunkter är min styrka

Jag valde att som manus delge de första uppslagen ur första boken i Kunskapsnystanet. De synpunkter jag fick var omtumlande och tuggbart. Som 

t ex att språket som jag tillskriver min huvudperson är över hennes ålders. Tjatig start med sida upp och sida ner med hennes symtom utan att berättelsen tar fart. Hennes nördiga karaktär märks inte. Det blev snack om bifigurerna – kontentan blev att utveckla Alter, kanske till flera olika karaktärer varav en är rejält stödjande eller ta bort henom. Nysta, som ställer reflekterande frågor till läsaren uppskattades. De ifrågasatte beskrivningen av sjukhusbesöket och provtagningen (den är faktagranskad) och tyckte att hon borde få bli inlagd på sjukhus också. Föräldrarnas roll var oempatiska, tyckte en. Intressant projektidé tyckte flera. Osv osv.

Jag har själv snuddat vid tanken på att Signes karaktär skulle förtydligas i starten och att det blev tjatigt med symtomen sida upp och sida ner. När de synpunkterna kom blev det som om jag alltid tyckt så själv! De landade alltså i god jord. Annat ska jag tugga på och kommer inte att köpa allt. 

Sammantaget känner jag mig väl rustad att ta emot synpunkter. Jag är varken ett pansar som inte tar in något över huvud taget eller en amöba som tar in allt. Men jag är stark i vad jag vill uppnå och vad jag inte tummar på. På det hela taget är jag så oändligt tacksam över att ha tillgång till denna grupp länge. 

En rekommendation

Efteråt, på väg till tunnelbanan, pratade jag med moderatorn om hur hon tänker sig manusinlämningsprocessen. Hon menar att manus behöver läsas av flera och att författargruppen är ett bra forum. Därefter en lektör och sist en korrekturläsare. Innan man lämnar manus till förlag. Och då pratade vi inte ens om bildmanus. 

Eftertänksam. På gränsen till fördömande. Eller hoppandes.

Hur har jag gjort? 

Jag har låtit en handfull vuxna allmänt kloka personer läsa alla fyra böckerna (jag tror till och med det var på den tiden då manuset inte var uppdelat på fyra böcker) i ett svep och inser att jag inte gett läsarna förutsättningar att göra ett bra läsjobb. De fick ett överväldigande material att ta sig an som var svårt att sortera i. Sammantaget storknade de och reagerade med bu eller wow. 

Framför allt har jag läst valda delar för mina barnbarn, lite nu och lite då. Det har varit uppmuntrande för de har tyckt att det varit kul, frågat efter mer och jag märker att de lärt sig massor. Häromdagen skröt Hedda (nyss fyllda 8 år) med att hon visste allt värt att veta om immunförsvar. 

Och så har jag ju samarbetet med min favoritillustratör kring några provuppslag och varit beställare av både vilket känsla bilderna ska ge och av faktainnehåll. Det har också varit en energikick.

Självkritiken kommer kravlande över mig

Tänk, om jag ändå hade… 

• Gett läsarna bättre förutsättningar, t ex gett dem greppbara delar av manus att tycka till om.
• Läst för fler barn.
• Haft författarkollegor att bolla med tidigare. Det är guld med stöttande skrivarkollegor.
• Lugnat mig med att lämna manus till förlag redan nu. Jag kände som om jag av någon anledning hade bråttom. Jagad liksom, av andra och framför allt av mig själv.

Men gjort är gjort. Jag är ett blåbär som inte förstod bättre. Jag är debutant och inne i ett helt nytt sammanhang (barnboksutgivning) som jag inte vet mycket om. Vad begär jag? Ganska destruktiva tankar, kan jag tycka. Det är som om jag kräver att vara erfaren innan erfarenheterna är gjorda. 

Om jag nu vänder på resonemanget 

Inget är förstört. Allt går att fixa till. Det går att komma igen. Jag kan se till att göra allt det där som jag ännu inte gjort. Jag kan följa rekommendationerna till punkt och pricka. Ge projektet mer mognadstid. Ge vuxenläsare bättre förutsättningar. Läsa mer för fler barn. Bearbeta. Lämna till lektör. Och korrekturläsare. 

Just nu tänker jag sitta ganska still i båten, samla på synpunkter inklusive förlagens fåordiga refuseringar. För de har börjat droppa in. Plan B börjar bli utstakad.

Men å vad jag vill samarbeta med ett förlag redan nu

Allra helst skulle jag vilja göra dessa förändringar tillsammans med ett förlag och få med deras synpunkter under resans gång. Å vad jag skulle uppskatta att ett förlag tog sig an projektet. Ååååå.