Sekulär humanism

Sedan tidiga tonåren har jag känt tillhörighet med den sekulära humanismen. Jag gick ur scouterna för deras koppling till kristendomen. Trots svåra gräl i familjen och föräldrarnas motsträviga medgivande lyckades jag få gå ur svenska kyrkan i förtid, dvs före 18 års ålder. Jag tror jag var 17 då och då hade jag kämpat för saken i ett år eller så. Som organisationskonsult och framför allt under den mastersutbildning jag gick i början av 2000-talet har jag läst mer och förstått att jag är humanist, eller snarare sekulär humanist.

När jag flyttade till Stockholm 2014 gick jag med i Humanisterna, på prov. Det provet pågår än. I februari i år deltog jag i en workshop för medlemmar och igår var jag på ännu en utbildningsdag. Ja noterar aningen av motstridiga känslor inför vad jag möter – både känsla av tillhörighet och tveksamheter till hur snacket går.

Vi studerade humanisternas idéprogram igår och förra gången hade ett annat fokus, minns inte riktigt vilket. Båda seminariedagarna mynnade ut i att utforska vad vi ska säga för att tala för varan, typ ”därför är jag humanist”, som en slogan. Sånt verkar avtändande på mig. Jag är ju intresserad av dialogen, inte övertalandet.

Som jag ser det nu har Humanisterna blivit en huvudfoting, dvs en organisation som tänker och debatterar, men inte gör. Då menar jag att humanisterna står stadigt i var de står på ett teoretiskt och verbalt lobbande plan men famlar om de ska vara praktiskt humanistiskt verksamma eller inte. På hemsidan står att de avstår praktisk välgörenhet eftersom andra gör det så mycket bättre. Det kan så vara. Men ställningstagandet får konsekvenser, då det attraherar andra huvudfotingar men inte doers. En stor del av befolkningen kommer inte att känna sig hemma.

Jodå, de har en utbildning för officianter. De har provat ett mentorprogram för nyanlända (som jag har synpunkter på utifrån min egen kompetens). Intrycket är att de famlar om vilken slags organisation de ska vara och hur verksamheten ska finansieras. På ett plan förståeligt. I praktiken skiljer sig humanistiskt agerande inte nämnvärt från annat agerande med likande värdegrund. Men likväl kan undvikandet av att bli praktisk avhålla doers från att söka sig till föreningen.

Det här vankelmodet är OK, tycker jag. Men jag själv känner att jag nog helst vill verka i något praktiskt projekt än att vara den som talar för varan, lobbar, påverkar politiker, debatterar etc.

Jag tänker att humanisterna skulle kunna vara en given famn för människor som flyr eller söker sig från religiöst förtryck, hedersrelaterade konflikter mm. Man skulle kunna skapa humanistcaféer, alltså inte hyra in sig på ett cafe utan att humanister tillsammans gör ett café. Bild- och författar-workshops för att sprida berättelser om utsattheten. Finns lunchmöten och pubkvällar som jag drar mig för att bevista av flera anledningar. Dels är mingel inte min grej och dels är brukar jag inte höra vad folk säger.

Å andra sidan. Humanisterna i Sverige har 5000 medlemmar, varav 2000 tillhör Stockholms lokalavdelning. På deras hemsida www.humanisterna.se beskrivs både humanismen som sådan, idéprogrammet, den globala humanistiska rörelse och verksamhet på riksplan och lokalavdelningar och det är inte fy skam för en så liten förening. Jag vet ju att det är lätt att sitta på läktaren och tycka. Jag är benägen att ta tillbaka det jag tyckt och istället bugar mig inför vad de gjort och gör.