När bakslag är framsteg

Det som nu har hänt finner jag intressant ur ett författarperspektiv.

På senare tid har jag fått fart på skrivprojektet Signes medicin.

I helgen lyckades jag få till en lugn stund då tvillingarna var motiverade att illustrera mera. Jag hade laddat med bra svärtande pennor och styvt papper och hade manuset i högsta hugg när jag beställde den ena illustrationen efter den andra. Det gick undan och på kort tid hade jag en stor hög nya illustrationer.

Signes medicin består av två fristående delar. Den första delen är den verklighetsbaserade berättelsen om hur Signe, snart 5 år, blir sjuk, hamnar hos en doktor på sjukhus, befinns ha borrelia, får flytande medicin som ska intas 3 gånger om dagen, hur hon desperat vägrar ta medicinen, men det går till slut och hon blir frisk. Efter pärsen har hon lärt sig en hel del, som hon berättar för kunskapstörstande barn och vuxna i den andra delen, Signes borreliaskola.

Jag har jobbat med berättelsen i en wordfil med bilderna inlagda så layoutlikt jag kan. För jag måste helt enkelt förstå hur det blir med bilderna på plats i en ebok. Förfarandet är annars att man ska ha ett oformaterat manus att hälla in i programvaran Epub2 och därefter görs formateringar och bilder läggs in.

Med borreliaskolan gjorde jag så gott jag kunde efter att ha läst på nätet. Kreerade också en Signes kunskapskoll som innehåller kunskapsfrågor med svar som flervalsalternativ. 

Signe räcker ut tungan åt medicinen.

Jag har också bett en handfull personer tycka till om valet av att ha barnteckningar som bärande illustrationer. Fick deras gillande.

Vidare har jag fått tips om och bokat träff med en allmänpraktiserande läkare för att få en första faktagranskning av det medicinska. Hon var mycket tveksam angående sin kompetens och jag tänkte att det nog blir bra med den kunskapsnivån som hon har.

Det ligger ganska många timmar bakom allt detta. Efter åtskilliga summerande arbetstimmar igår, inför läkarmötet idag, fick jag en känsla av att ha kommit ganska långt. Alltså, jag var lite nöjd bland alla självkritiska tankar.

Idag träffades vi. Berättade både om oss själva och jag visade henne mitt projekt. Vi bläddrade igenom de nästan 50 sidorna. När vi kom till berättelsens läkarbesök och utskrivning av medicin konstaterade hon att så går det inte till. Med den ålder och de symtom som Signe hade skulle hon fått intravenöst bredspektrum och en sköterska skulle dagligen komma hem och ge henne antibiotikan. Kort sagt, Signe blev felbehandlad.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig av mötet, men inte hade jag väntat mig detta.

Det hade över huvud taget inte föresvävat mig att valet av behandling, som för övrigt gjordes på Astrid Lindgrens sjukhus, kunde ifrågasättas. Konsekvens: Det går ju bara inte att ge ut en bok som i sin berättelse har ett budskap som förståsigpåarna tar avstånd ifrån.

Alltså. Storyn föll. Allt föll.