Promenad med mitt dåtida jag

Under en promenad i snöglopp mellan Laduviksalen och psykologiska institutionens expedition för att lämna tillbaka tentor fick jag en intressant fråga av min tentamensvaktskollega.

- Arkitekt, är inte det ett fantastiskt jobb?

När jag drog på svaret lade hon till

- Jag har förmodligen en romantisk syn på jobbet.

- Svaret är ur min synvinkel och jag märker att jag kommer att låta negativ när jag nu tänker efter hur det var för mig.

Utbildningen var fokuserad på arkitekten som en formgivande artist. Mitt första jobb var på ett regionalt kontor i Härnösand. Av den formgivande rollen fanns ingenting. Där var mer av ingenjörskonst. Inte så konstigt då företaget hade sitt ursprung i ritande av jordbrukets byggnader och som blivit mer urbant inriktade.

När jag började var jag den första kvinnliga arkitekten eller ingenjören i kontorets historia. Det var uppdelat mellan vad kvinnor gör, kartritare och maskinskrivare, och vad män gör, tekniska kreatörer som kom in från fältet med dokument som skulle skrivas och ritas. 

Vid fikabordet satt män och kvinnor var för sig och det var kvinnorna som turades om att servera männen kaffe. Det protesterade jag emot genom att, när det var min tur att servera, sätta fram kaffepannan på bordet och säga var så god. Jag minns inte att männen misstyckte, snarare att de tyckte det var skönt att inte bli så där servade vid fikabordet. Händelsen omgärdades av tystnad men fick bestående effekt. 

Efter något år flyttade vi till nya lokaler med många små fikabord. Det var lättare att beblanda sig. Jag trivdes bäst bland männen och deras samtal om politik, sport och tekniska lösningar. Kvinnorna pratade matrecept och stickbeskrivningar. Jag började bli utfrusen ur kvinnogänget. 

När jag nu ser på min situation då, inser jag att jag verkligen blev avancerat mobbad. Då var jag mest bara olycklig och tyckte att det var mig det var fel på. De unga ingenjörerna som blev fäder fick uppskattning och omsorg som familjeförsörjare, när jag blev gravid blev min chef förbannad. När jag födde Tuva fick jag inte något grattis över huvud taget, varken på BB eller då jag kom tillbaka, när de manliga ingenjörerna blev fäder skramlades det till grattisgåva.  

Det är möjligt att jag inte var den stjärna de hade hoppats på, men alls inte helt oduglig. Jag var nog både kaxig och bakom ytan osäker. 

Alltså, alla människorna på det där kontoret var trevliga. Det var inte individerna som det var fel på, det var kulturen som skavde.

Jag började vilset och tystlåtet längta efter något annat utan att se några alternativ. När Tuva var två år sade jag upp mig och startade eget. Då hade jag drabbats av en omskakande insikt - jag inte behöver ha någon arbetsgivare, det kan jag vara själv. 1984 startade jag företag och sedan dess har jag varit min egen.

Jag blev lite tagen av min egen berättelse. Det kändes som om jag gick bredvid mitt dåtida jag och ville säga:

- Lilla vännen, det är väl inte så konstigt att det gick som det gick. Du var inte förberedd på och passade helt enkelt inte in i den könssegregerade företagskulturen på ett litet regionalt kontor i mellersta Norrland. Det kostade på för mycket att vara förändringsagent utan stöd. Det var starkt av dig att du sökte dig bort från det jobbet och kreerade din egen sysselsättning. 

På den tiden hade du ingen aning om kulturens osynliga kraft. Nu är du betydligt klokare i det avseendet.