Projekten lever i olika stadier

Häromdagen landade 2000 nytryckta böcker på två pallar utanför min husentré. 695 kg sade den litauiske chauffören. Det kändes som minst det dubbla. Mågämnet gjorde sig ett ärende förbi och hjälpte mig baxa merparten bokkartonger ner i källaren, där jag egentligen inte har plats. Nu vidtar några följdprojekt. Dels ska bokens nya existens marknadsföras. Dels ska jag göra något åt mina bilder och dagböcker som står och tar plats i källaren. Svaret är digitalisering, men det känns som ett mödosamt stort projekt just nu. Behöver göra delprojekt. Bilder från tiden före jag själv föddes må komma först in i datorn och därefter ges eller slängas bort. Det innebär några kartonger mindre. Sen får jag ta det eftersom. Principen får bli att mitt källarförråd är ämnat först och främst åt mitt nutida liv, därefter åt det som varit.

Parallellt laddar jag för mina intervjuer. Först ut blir intervjuer inom temat Att vara del i en rörelse - om Kvinnorörelsens fotfolk runt millennieskiftet. Jag har skaffat en diktafon som jag ska lära mig hantera. Nu finns inbokade träffar. Därmed känns det som om det projektet är lite på rull. Fler intervjuprojekt väntar på sin tur.

Så har vi mina sagoböcker om livssituationer som inte är helt enkla, varken för barn eller vuxna. Barnboksprojekten ligger frustrerande stilla. Jag velar kring hur jag ska gå vidare. Ska jag kontakta förlag först för att få någon hint om intresse och kanske i bästa fall tips om illustratör? Eller ska jag leta illustratör först, eller rentav illustrera själv, och därefter gå till något eller några förlag? Jag har smalt hopp om att väcka förlagsintresse men tänkte ändå försöka.

Sammafattningsvis konstaterar jag att mina olika projekt lever sina egna liv i olika genomförandestadier. De är som vore de mina barn. Jag månar om dem men stressar dem inte. Och med den hållningen har jag det faktiskt riktigt bra.