Känslan av att vara fel
Det har hänt mig några få gånger i livet att jag känt mig fullkomligt fel. Igår kväll inträffade en av dessa gånger.
När jag efter jobbet cyklade från pendeln ringde det i fickan och i ett slag ändrades kvällsplanerna.
Jag var hungrig som en varg och visste att kylskåpet var ganska tomt. Tog ett snabbt beslut att kolla den där restaurangen på hörnet, American sports (?) till höger om R Asia. Det var ganska fullsatt men servitrisen hittade ett pyttelitet bord längst bort längst in. Jag beställde en hamburgare av enklare sort utan pommes och därtill en stor stark.
Började se mig om. Där satt män. Män i varierande ålder alltifrån övre tonåren till män i min egen ålder. Män i sällskap med andra män. Ett fåtal män med kvinnligt sällskap. Vi var som mest 4 kvinnliga gäster medan männens antal var bortemot 30-40. Kvinnorna var genomgående 20-30 år yngre än jag. Från taket hängde TV-skärmar som visade sportsmän i grupp, ishockey, fotboll och bandy. Närbilder på målvakter i rymddräktslikande utrustning. Allvarsamma tränare, peppande handslag, allvarsamma intervjuer om taktik och resultat. På väggarna bilder på sportsmän i grupp, vid racerbilar, i grupp vid arenor etc. Allt de visade upp är jag i det närmaste helt ointresserad av, tänkte jag. Bandy - nej, fotboll -nej. Ishockey - nej. Racerbilar - nej.
Känslan kom krypande allteftersom jag tog in miljöns olika detaljer. Började inse att här, där jag sitter, är jag fullkomligt fel. Började dra mig till minnes de gånger jag erfarit något liknande. Det var bl a när kompis Lissen och jag cyklade i England i slutet på 60-talet och vi tog in på en pub. Det visade sig vara en upper class pub för mestadels vita män och vi var verkligen inte välkomna. Då var det närmast obehagligt och jag ville bara drypa av. Nu kunde jag med förnöjsamhet notera att jag klarade att sitta kvar, att jag med bibehållen självaktning kunde notera känslan av att vara fel. Att intressena på restaurangen matchar osedvanligt illa med mina. Jag kunde också härbärgera ett visst fnissigt bubbel inom mig. Tänk att ta lek boll och puck på ett sånt enormt allvar, det är ju inte klokt egentligen.
När jag efter jobbet cyklade från pendeln ringde det i fickan och i ett slag ändrades kvällsplanerna.
Jag var hungrig som en varg och visste att kylskåpet var ganska tomt. Tog ett snabbt beslut att kolla den där restaurangen på hörnet, American sports (?) till höger om R Asia. Det var ganska fullsatt men servitrisen hittade ett pyttelitet bord längst bort längst in. Jag beställde en hamburgare av enklare sort utan pommes och därtill en stor stark.
Började se mig om. Där satt män. Män i varierande ålder alltifrån övre tonåren till män i min egen ålder. Män i sällskap med andra män. Ett fåtal män med kvinnligt sällskap. Vi var som mest 4 kvinnliga gäster medan männens antal var bortemot 30-40. Kvinnorna var genomgående 20-30 år yngre än jag. Från taket hängde TV-skärmar som visade sportsmän i grupp, ishockey, fotboll och bandy. Närbilder på målvakter i rymddräktslikande utrustning. Allvarsamma tränare, peppande handslag, allvarsamma intervjuer om taktik och resultat. På väggarna bilder på sportsmän i grupp, vid racerbilar, i grupp vid arenor etc. Allt de visade upp är jag i det närmaste helt ointresserad av, tänkte jag. Bandy - nej, fotboll -nej. Ishockey - nej. Racerbilar - nej.
Känslan kom krypande allteftersom jag tog in miljöns olika detaljer. Började inse att här, där jag sitter, är jag fullkomligt fel. Började dra mig till minnes de gånger jag erfarit något liknande. Det var bl a när kompis Lissen och jag cyklade i England i slutet på 60-talet och vi tog in på en pub. Det visade sig vara en upper class pub för mestadels vita män och vi var verkligen inte välkomna. Då var det närmast obehagligt och jag ville bara drypa av. Nu kunde jag med förnöjsamhet notera att jag klarade att sitta kvar, att jag med bibehållen självaktning kunde notera känslan av att vara fel. Att intressena på restaurangen matchar osedvanligt illa med mina. Jag kunde också härbärgera ett visst fnissigt bubbel inom mig. Tänk att ta lek boll och puck på ett sånt enormt allvar, det är ju inte klokt egentligen.
Steget är inte långt att tänka på hur fel alla nyanlända förmodligen känner sig och hur konstigt våra beteenden kan vara i deras ögon.
Kommentarer
Skicka en kommentar