Energicykeln

På årets första dag sitter jag och degar med att titta på de två programmen om Kent. Har blivit lite förvirrad vad jag sett och inte sett, om jag lyckats starta det första programmet före det andra. Det har lett till att jag nog sett dem flera gånger. Vissa sekvenser förekommer i båda programmen. Tror jag.

I alla fall slår det mig en sak. De har varit nyfikna på hur det skulle vara att sluta. Alltså SLUTA. Att göra det rejält, ingående, med buller och bång, att verkligen utforska avslutandet. Efter att de tuggat detta flera gånger för mig så börjar något som liknar medvetet reflektion nöta i mig.

Under åren som organisationskonsult har jag lyft fram värdet av att fullfölja energicirkeln, även kallad energicykeln. Energicirkeln har jag lärt i gestaltsammanhang, tror jag, och den är ungefär så här: Mitt eget minnesord är IREMARIA där bokstäverna står för: I = ide, impuls > R = registrera > E = evaluera, utvärdera och ta ställning > M = mobilisera, möjliggöra > A = agera > R = reflektera > I = integrera > A = avsluta. Det är den process vi genomgår inför allt agerande. Det kan vara årslånga cykler, eller mikrosekundkorta cirklar. Vi människor tenterar att vara bra på olika delar av cirkeln. Jag själv är nog bäst i de tidigare skedena. Mellan A och R skulle man i vissa fall kunna lägga in en fas av förfining, skapa rutiner, säkra kvaliteten. (en bild kommer kanske).

Som organisationskonsult har jag propagerat för värdet av att avsluta. Avslut frigör energi för något annat, något nytt.

Avslut frigör energi. 

Oavslutade energicykler binder energi.

Kent tar verkligen i och genomför energicirkeln. Imponerande. De smakar på alla känslor och tankar och möter omvärldens reaktioner med en sorts respekt, som är allt annat än insmickrande och smörig. De regisserar sin egen begravning, gör konst av den, under ett drygt halvår. Ett sista album, en sista turné, en sista spelning.

Hur har jag gjort då gjort i mitt eget liv? Med mina ganska tvära kast i arbetslivet har jag ofrånkomligen avslutat något för att starta något nytt. Jag har sörjt medan jag packat ihop mitt hittillsvarande liv och sedan travar på utan att titta tillbaka och utan att ångra något. Fort har det gått. Ganska impulsivt.

Jag kan tycka att jag hastat över avslutet. Slarvat med det. Till och med mörkat det. Jag kunde t ex ha avslutat min roll som ledare av gruppdynamiska processer öppet och tydligt. Jag lade av bl a för att jag tycker att sinnena svikit mig så jag inte gör tillräckligt bra jobb längre. Jag hör inte tillräckligt bra, ser sämre och minns inte vad folk heter. Men jag har smugit med det. Jag kunde ha gjort det öppet, till och med firat. Det har jag inte gjort. 

Men det är klart. För mig själv har jag avslutat. Bl a genom att flytta rent geografiskt. Och jag åtnjuter frekvent poppande av nya idéer.