Om känslan av att inte förstå

Jag håller på att skapa den hemsida som du nu tittar i. Är fylld av förtröstan och fascination över hur enkelt det funkat att göra en provsida i Google Site. Alltså, wow. Men jag är också illamående på randen till kräkning över hur det krånglar och framför allt för att jag inte förstår varför och vad jag ska göra härnäst.

Krånglet handlar om att jag ska uppgradera mig, från gratis lösning i Google Site till betalvariant i G Suite, som har några funktioner jag vill komma åt. Jag vill också kunna använda min egen befintliga domän, Perspektiv.se, så folk kan fortsätta söka mig där de brukar hitta mig. Jag vet alltså i stora slängar vad jag vill och vet också att det ska gå.

Som du nog förstår har jag stött på patrull. Första steget till G Suite med användande av min egen domän är att verifiera att min domän är min. Det var inte det enklaste och jag behövde anlita domänvärden. Nu är det efter ett antal turer avklarat.

Nästa steg är att få det att funka. Jag vill få upp min hemsida jag gjort på prov i Google Site till Perspektiv.se och G Suite för att jobba vidare där. Jag vill ta de åtråvärda funktionerna i anspråk, som t ex differentierad visning (alltså att en sida kan ses av alla, en annan bara några få utvalda, ev inloggade) och länkning till extern hemsida (t ex till mina gamla bloggar och till Youtube). Inget av detta funkar. Än.

Jag har fått förklarat för mig vad en domänägare är, en domänvärd, en domänpekare, e-posthanterare etc och jag förstår det (nästan) på ett teoretiskt plan. Men jag stirrar på datorn och förstår inte vad teorin har med mina tangenter och skärm att göra. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra, vad mitt nästa steg är. Känner mig urbota dum, mår illa, blir kallsvettig och höggradigt stressad.

Det är såna här gånger, för de inträffar då och då, jag tänker på dem med svåra upplevelser från sin skolgång, när de faktiskt inte förstod, utan att vara dumma. När teorin inte tycktes hänga ihop med praktiken. Det måste ha varit förfärligt. En del löste det med att hänge sig åt antingen det ena eller det andra. Andra fattade destruktiva beslut om både skola och samhälle. De hade förlorat allt hopp.

Så ska inte jag göra. Jag hoppas fortfarande få till det.

Jag har nämligen goda erfarenheter från skoltiden, jag är van att både förstå och att kunna. Det ger mig gott hopp om att min nuvarande situation ska lösa sig. Det hoppet är jag långt ifrån att överge, trots kallsvett och illamående.