Klättrar efter väggarna

I två år har jag varit sysselsatt med ett bokmanus. Och då menar jag verkligen sysselsatt, tidvis invaderad av den värld jag skrivit om. Jag vill att det ska bli en bok, eller rättare sagt så hoppas jag att det blir en ljudbok och en e-bok. Eller, jag hoppas inte. Manuset kommer att ges ut. Det är bara en fråga om av vem. Det är här som hoppet kommer in. Eller hopp... jag vet inte jag om det kan kallas hopp när man, som jag, inte tror att manuset kommer att antas av något etablerat traditionellt förlag. Hybridförlag kommer inte på fråga. Men jag vet att manuset kommer att ges ut för det kommer jag att se till. Det får bli egenutgivning som sista utväg. 

Det här har jag bloggat om förr. Men nu är det annorlunda. Efter att ha blivit refuserad av en hoper förlag på manusets första del av tre, har jag har jobbat ihop manuset till en enda bok, en tegelsten, och jag ägnat mycket tid på sistone att stryka en massa darlings. Alltså massor. För tillfället har jag gjort mitt. Manuset är så klart som det kan bli. Det är lämnat till några testläsare som får några veckor på sig att läsa och tycka till. 

Att låta utomstående tycka till är ett första steg till utgivning. Under den tiden kan jag inte göra nånting. Det är som att lämna bort sin baby till andras omdömen och det känns tomt. Vad ska jag göra nu? Det kliar i fingrarna som vill trycka på tangenter.

Jag har agerat för att få en bättre skrivmiljö. En router med mera kräm och en stor fin skärm är nyinstallerade. Att skrivaren och TVn inte funkar efter det är en baggis. Det löser sej. 

Men skrivandet... Jag kommer nog att skriva en drös bloggar framöver för att mildra abstinensen. Och jag har lite smått påbörjat ett annat skrivprojekt. Ett litet. En saga. Men i det stora hela klättrar jag efter väggarna av rastlöshet och ovisshet och allt vad där är.